En rättvis och rejäl pension och lite av livets goda. Det tycker Maj Lidberg och John-Owe Johansson att de är värda efter var sitt långt yrkesliv.

Maj Lidberg välkomnar oss in i sin ljusa ombonade lägenhet vid Wieselgrensplatsen i Göteborg. Ett hem där minnen av ett långt politiskt aktivt liv samsas med massor av böcker och souvenirer från resor.

– Egentligen har jag inte råd med lägenheten, men jag trivs så bra här, förklarar hon när vi slår oss ner i soffan.

Lägenheten kostar 5700 kronor i månaden, ganska exakt hälften av pensionen på knappt 12000 kronor i månaden efter skatt.

Maj Lidberg är 77 år och frånskild. När hon gick i pension hade hon arbetat i 40 år, varav 25 som socionom och kurator.

Måste vara ekonomisk
På andra sidan soffbordet sätter sig gästen John-Owe Johansson. En 70-årig norrlänning som har arbetat sedan han var femton. Först i skogen och industrin och sedan i 40 år som byggnadsarbetare fram till pension. Eftersom han är yngre och delvis står utanför ATP-systemet har han några hundralappar lägre pension än Maj Lidberg. Han bor billigt i ett kollektivhus i Kortedala i Göteborg, men å andra sidan har han en son som fortfarande bor hemma.

– Han är sjutton år och äter som en häst. Som ni märker har jag inte planerat mitt liv särskilt noga, skrattar han.

Maj Lidberg och John-Owe Johansson är överens om att pensionen går att leva på, men att man måste vara mycket ekonomisk.

– Jag äter strömming tre gånger i veckan, berättar Maj Lidberg. Jag börjar faktiskt tröttna.

Samtidigt har de som födda på 1930-talet en hyfsad pension jämfört med yngre pensionärer. För att inte tala om de som inte ännu har gått i pension.

– Jag bävar för hur de yngre kommer att få det, säger John-Owe Johansson.

Vill ha dator
Vi fortsätter att tala om livet som pensionär och de villkor som snäva ekonomiska ramar ställer.

– Jag har sällan råd med aktiviteter som att gå på konserthuset, berättar Maj Lidberg. Jag skulle också vilja ha en dator med Internet, jag blir så nyfiken när tidningarna hänvisar till nätet i artiklar.

Hon funderar på att spara en slant genom att skippa tv:n.

– Det är ändå bara skit. Jag tror inte att jag skaffar någon ny när den här går sönder.

Njuter av lugn
Men Maj Lidberg tycker ändå att livet som pensionär är behagligt på många sätt. Hon njuter av att ta det lugnt och kunna läsa hur mycket hon vill. John-Owe Johansson känner en mer påtaglig tomhet efter ett långt arbetsliv.

– Jag saknar arbetslivet något oerhört. Jag har svårt att skapa mig en identitet som pensionär.

Maj Lidberg förstår vad han menar.

– Det finns en fördom om att alla pensionärer är lika dana och att alla gillar dragspelsmusik.

Som aktiva i Kommunistiska Partiet tycker de ändå att det är lätt att hitta meningsfull sysselsättning.

– Som kommunist är du aktiv fastän du är pensionär, säger John-Owe Johansson.

– Engagemanget i partiet och i samhället är oerhört viktigt, tycker Maj Lidberg.

Pensionsåldern
Vi pratar om pensionsåldern och båda två skakar på huvudet när förslagen om höjd pensionsålder kommer på tal.
– Det är inte klokt, säger Maj Lidberg.

– Sverige har redan en hög pensionsålder jämfört med andra europeiska länder, fortsätter John-Owe Johansson. Och ser vi på den verkliga pensionsåldern för byggnadsarbetare så ligger den nog snarare runt 60 år. I det här samhället går det inte att jobba längre. Jag tycker att vi borde sänka pensionsådern så att ungdomarna får jobb.

De upprörs också över skatteskillnaderna mellan pensionärer och de som fortfarande jobbar.

– Jag skulle haft 780 kronor mer i månaden om skatten hade varit lika, berättar Maj Lidberg.

De enas om att en god pension är att ha råd till mat och hyra och sedan ändå kunna unna sig lite av livets goda efter ett långt yrkesliv.

– Det är ingen som förväntar sig att gå på guldkrog, menar John-Owe Johansson.

Radikal reform behövs
Ändå bekymrar de sig mer för pensionssystemet som sådant än om sin egen privatekonomi.

– Det behövs en radikal reform, säger John-Owe Johansson. Jag tror att hela systemet kommer att krackelera.
De tror att pensionsfrågan skulle kunna bli gnistan som tänder upproret när den yngre generationen inser hur mycket de har blivit berövade.

– Det är tragiskt att se ungdomar utan framtidstro, säger John-Owe Johansson. Samhället har ingenting att erbjuda dem.
De framhåller vikten av att samhället tar ett gemensamt ansvar för pensionerna. Den som är ung tänker inte på sin pension och därför är det inte rimligt att lägga ansvaret för pensionssparandet på individen.

– Samhället borde se till att folk får en rejäl pension, säger John-Owe Johansson.

– Och rättvis, skjuter Maj Lidberg in.

– Men detta är inget anständigt samhälle, fortsätter John-Owe Johansson.

Fler försämringar
Nästa år väntar ytterligare försämringar för landets pensionärer. Maj Lidberg säger att hon kommer att få 500 kronor mindre i månaden.

– Men jag är inte bekymrad. Är samhället berett att låta mig svälta ihjäl, så får jag väl göra det. Då kanske det är någon som protesterar.

JENNY TEDJEZA
Proletären nr 8, 2010