Det var inspirerande, politiskt omskakande, lärorikt och gav resultat som ekar in i dagens verklighet. Men tyvärr slog också en del onda aningar in…

Fredagen den 15 juni 2001 stod jag och väntade på spårvagnen på väg hem från jobbet.

Vi lade om plåttaket på det gamla Härlandafängelset i Göteborg som nu renoverades för andra ändamål. Hållplatsen var strax utanför bygget, men tiden gick och jag började tycka att vagnen dröjde.

Idag skulle den stora demonstrationen mot EU och det svenska medlemskapet i unionen genomföras. Dagen innan hade 12500 personer demonstrerat mot George W Bush som befann sig i Göteborg, i samband med EU-toppmötet.

Min ursprungliga plan var att hinna hem, byta kläder, lämna matlådan och sen åka ner tillsammans med familjen. Men nu skulle jag inte hinna det längre.

Efter ytterligare en stunds väntan bestämde jag mig för att gå mot staden tillsammans med andra väntande och frustrerade resenärer. Några hållplatser längre fram kom en buss som gick mot centrum och den tog jag.

Väl inne i centrum fattade jag varför spårvagnstrafiken kollapsat. Avenyn var avstängd. Stora containers spärrade vägen och endast genom en smal polisbevakad sluss kunde man ta sig till fots genom avspärrningarna.

Jag hade hört talas om kravaller under dagen, men inte insett omfattningen och följderna.

Rättvisepartiets”antikapitalistiska marsch”, med några hundra deltagare på förmiddagen, hade försökt ta sig närmare konferensanläggningen där EU-toppmötet pågick.

I tumultet som då uppstod hade maskerade anarkister från AFA, Ya Basta och kanske rena provokatörer krossat skyltfönster och uteserveringar längs Avenyn och kastat gatsten mot polisbevakningen.

Detta hade vi befarat. Redan tidigt hade vi gjort klart att inga maskerade deltagare skulle tillåtas i vår demonstration.

Men samarbetet sprack efter ett tag i två nätverk. I det andra nätverket, Göteborgsaktionen 2001, som inte var uttalade EU-motståndare, tilläts anarkisterna att medverka. Där fick de en hemvist och en plattform som de som vanligt utnyttjade för att skada syftet med demonstrationerna.

Med tanke på hur besvärligt det varit för mig att komma till stan från jobbet så oroade jag mig lite för hur detta skulle påverka vår demonstration.

Löpsedlarna på kvällstidningarna hade dessutom krigsrubriker som skrek ut om våldet i Göteborg.

Visst fanns det risk för att folk som tänkt demonstrera inte skulle våga även om de kunde!

Men ganska snart förbyttes min oro till entusiasm. På väg mot samlingen vid Järntorget, gott och väl en timme innan utsatt tid, märktes det att nåt mycket särskilt var på gång.

Gatubilden dominerades redan av människor som var på väg mot demonstrationen. Ju närmare Järntorget jag kom desto tydligare blev det.

Så blev det också en magnifik, rolig, väl- organiserad, lugn och fredlig men politiskt kraftfull demonstration med över 16000 deltagare.

På mötesplatsen hölls flera bra tal. Kommunistiska Partiets ordförande, Anders Carlsson, höll det bästa talet och drog redan då slutsatsen att en så här enorm manifestation från EU-motståndet inte skulle kunna ignoreras av makthavarna.

De kunde de inte heller. Regering och riksdag sa det rent ut. Men de hade säkert drivit igenom anslutning till euron i Sverige utan folkomröstning om inte opinionen mot EU visat sig så stark bland annat i Göteborg 2001.

Det är svårt att beskriva den känsla av upprymdhet och stolthet som man upplevde som en del av denna stora folkliga politiska mobilisering.

Känslan av vanmakt och desperation över ständiga politiska förluster och försämringar för arbetarklassen, som höger politik och EU-makt inneburit, var som bortblåst.

Små handlingar av motstånd kan leda till stora samhällsrörelser.

Vanliga människor kan åstadkomma mycket och kampen är full av överraskningar.

Tankar slår rot och på vissa punkter i historien bubblar den gemensamma känslan för vad som är rätt och riktigt upp och ger oss små segrar som bär på löften för framtiden.