I 2000-talets Sverige finns inget heligare än den
privata äganderätten. Den som ens vågar andas om statligt ägande och
ansvarstagande beskylls för att vara kommunist. Riskkapitalisterna och
spekulationsekonomin visar tydligt vad den otyglade marknadsekonomin
leder till.

I Expressen gick ledarredaktionen till generalangrepp mot varje tanke på statligt ägande.

Efter att Thomas Östros, trots att det var i ljumma ordalag, vågat
kritisera borgarregeringens utförsäljning av statliga företag slog
tidningen på stora trumman: ”Den syn på ekonomin som Thomas Östros
avslöjar i försvaret för statligt ägande är i grund och botten
statssocialistisk. Det är en ekonomisk modell som skapat fattigdom,
miljöförstöring, social utarmning och förtryck … En betydligt mer
stabil ekonomi får staten om landets näringsliv är vitalt,
konkurrenskraftigt och skapar nya arbetstillfällen. Ett dokumenterat
säkert sätt att nå dit är att ha stort svängrum för privat ägande och
inskränka statens roll till myndighetsutövning och social service.”

Detta är ren nyliberal dynga. Tvärtom vad högertrojkan på Expressen
säger så är det kapitalismen och det privata ägandet som skapar ”en
ekonomisk modell som skapat fattigdom, miljöförstöring, social
utarmning och förtryck”. Offentligt ägande är det enda som i längden
kan skapa en stabil ekonomi.

Vinstrekord

Att kapitalismen står i motsättning till folkligt välstånd har nog
aldrig varit tydligare än idag. Vinstrekord på vinstrekord slås av
börsens giganter. Förra året gjorde de svenska aktiebolagen en total
vinst på 535 miljarder kronor, enligt Dagens Industri.

Visst sjunker arbetslösheten för tillfället, skam vore väl annat när
man befinner sig mitt i en kraftig högkonjunktur. Men trots
högkonjunkturen är 90.000 LO-medlemmar öppet arbetslösa, ytterligare
55.000 deltar i AMS-åtgärder och 84000 är deltidsarbetslösa. Inom IF
Metall är över åtta procent öppet arbetslösa eller satta i åtgärder.

Produktivitetsökningarna inom svensk industri slår världsrekord, endast
Sydkorea kan mäta sig med denna. Men trots detta så investerar inte
kapitalisterna i Sverige. Förra året presenterade Teknikföretagen
rapporten ”Investeringar i svenska teknikföretag”. Den visade att
investeringarnas andel av BNP 2005 var lika låg som 1980.

De har under 15 år undersökt 755 bolag, med en gemensam omsättning på
över 600 miljarder och drygt 200.000 anställda. Sedan 2003 har
investeringsnivån varit extremt låg, trots rekordvinster.

Investeringarna var 2004 mindre än åtta procent av förädlingsvärdet, vilket är det lägsta värdet på 25 år. Inte heller den

nioprocentiga investeringskvoten för 2005 och 2003 har någon
motsvarighet under 25-årsperioden. På ren svenska har alltså mindre än
tio procent av vinsterna återinvesterats i produktionen.

Produktivitetsökning

Pengarna har inte heller gått till löner. Tvärtom har en allt större
del av förädlingsvärdet tillfallit kapitalisterna. Sedan 1980 har
vinstandelen i svensk industri ökat från 22 till 37 procent 2004. I
pengar betyder det att 270 miljarder om året tagits från lönedelen.
Sedan 1990 har industrins lönekostnader minskat med 40 procent, jämfört
med OECD-snittet.

Med andra ord, pengarna varken investeras eller betalas ut i löner. Det
är dessa pengar som i en aldrig sinande ström rinner ner i fickorna på
dem som redan har mycket – aktieägare, bolagsherrar och kapitalister.

1990 var de totala aktieutdelningarna 13,2 miljarder kronor, 1996 56,2
miljarder kronor och 2005 170 miljarder kronor. Bara under våren 2007
räknar man med att 213,4 miljarder kronor ska delas ut till aktieägarna
i Stockholmsbörsens 70 största bolag.

Borgerliga nationalekonomer är förundrade. Enligt deras scheman ska
ökade vinster och högt kapacitetsutnyttjande automatiskt leda till fler
investeringar. Men verkligheten talar ett annat språk. Från
teknikföretagen och en del ekonomer kommer kraven om ytterligare
försämringar av arbetsrätt, begränsningar av strejkrätt, försämringar
av sjukförsäkringssystem etc.

Systemfel

Men utvecklingen beror inte på några små skavanker, det är ett
systemfel. Kapitalismen är problemet! Målet med all verksamhet i ett
kapitalistiskt system är maximal vinst. Kapitalisterna ser större
vinster i att spekulera med pengarna än att investera dem i produktion.
De tar inget ansvar för samhället och framtiden, inte bortom nästa
kvartalsrapport i varje fall.

Det är ur denna spekulations-ekonomi som riskkapitalisterna uppstår. De
kallas ibland felaktigt för investerare. Men det är inga investeringar
de sysslar med, det är spekulation. En investering är när man satsar
kapitalet i ny produktion. Antingen genom att starta upp nya
anläggningar eller företag eller genom att bygga ut den redan
existerande.

Med mål att skära ned

Riskkapitalisterna köper in sig i aktier i redan befintlig verksamhet.
Inte med målet att bygga ut utan tvärtom för att skära ner. De
spekulerar i ett stigande värde på de företag de köper in sig i och
dess aktier. Det stigande värdet skapas dels genom spekulationen i
aktierna och dels genom att de pressar på för rationaliseringar inom
företagen.

Den andra varianten är att köpa in sig i företag med stora kassor och driva igenom att kassan delas ut till aktieägarna.

Det är runt guldkalven på Stureplan i centrala Stockholm som
riskkapitalisterna slagit ner sina bopålar. Nordic Capital, EQT,
Industri Kapital, Altor och ytterligare ett par inte lika kända
riskkapitalbolag har växt upp som svampar de senaste åren.

Till antalet handlar det bara om ett hundratal personer som jobbar på
de svenska riskkapitalbolagen. Men de styr över företag som omsätter
över 150 miljarder kronor och tillsammans har drygt 100.000 anställda.

När Industri Kapital och Nordic Capital startade sina första
riskkapitalfonder i början av 1990-talet låg deras förvaltade kapital
kring 500–800 miljoner kronor. Enligt Veckans Affärers beräkning styr
idag de fyra största riskkapitalbolagen över fonder med närmare 200
miljarder kronor i tillgångar.

Pengarna i fonderna kommer från främst pensionsbolag och
institutionella förvaltare. Dessa inlånade pengar utgör 80 till 90
procent av riskkapitalisternas spekulationspengar. För att spekulera
med pengarna tar de ut en avgift på mellan 1 och 2 procent. Enligt
Veckans Affärer gav enbart dessa avgifter runt en miljard till
riskkapitalisterna.

Spekulation

Sedan tillkommer de miljarder de gör i vinst på själva spekulationen
med köpande och säljande av företag och aktier. De fyra giganterna
beräknas ha gjort en gemensam vinst på 30 miljarder sedan de började
verksamheten 1989. Verksamheten har accelererat de senaste åren. Enligt
en färsk undersökning från Svenska Riskkapitalföreningen ökade
försäljningen med över 10 procent årligen mellan 2000 och 2005 i
riskkapitalisternas företag.

De svenska riskkapitalbolagen har en årlig avkastning på 27,2 procent
den senaste tioårsperioden. Det kan jämföras med Europasnittet på 12,5
procent och de amerikanska riskkapitalisternas avkastning på 13,6
procent på årsbasis under mätperioden. En avkastning på 27,2 procent är
grotesk, ingen annan gren kan mäta sig med det. Då maximal vinst är det
enda ledordet sugs mer och mer pengar in i denna karusell och bort från
investeringar i produktionen.

Här visar sig kapitalismens mest parasitära drag. Dessa företag som har
till uppgift att gå in i företag och tömma dem på pengar och pressa på
för rationaliseringar och personalminskningar är de bästa enligt
kapitalistisk logik. I dessa företag placeras våra pensionspengar.

Från fackligt och socialdemokratiskt håll hörs ofta kritik av
riskkapitalisterna. Men den blir falsk. Riskkapitalisterna är en
oskiljaktig del och en skapelse av en marknadsekonomi som tillåts verka
helt fritt. Av en kapitalism som inte förmår att skapa arbete och
utveckla produktionen.

För att prata marxism; här blir motsättningen mellan den
församhälleligade produktionen och det privata tillägnandet som
tydligast. Eller på svenska; motsättningen mellan den produktion som
hela samhället vilar på och ägandet som bara ser till största och
snabbast möjliga vinst.

Varning för ny kris

Från flera håll höjs varningens finger om att den växande spekulationen
som drivs på av riskkapitalisterna hotar att skapa en ny finanskris.

Riskkapitalisterna använder sig som sagt till stora delar av lånade
pengar för att göra sina uppköp. De skjuter ofta bara till 10-20
procent själva, resten är lånade pengar. Som alltid vid spekulation
finns stor risk för att luftbubblor skapas som leder till finansiella
kriser när bubblorna spricker. Spekulationen driver upp priser som inte
har någon anknytning till verkligheten. När bubblorna spricker och
lånen ska betalas tillbaka med pengar som inte finns så brakar det. Då
alla delar av samhället är indraget i denna spekulation –
pensionspengar, fackets ekonomiska tillgångar, kommunala och statliga
överskott etc – blir krisen enorm när den slår till.

Sådan är marknadsekonomin när den efter nyliberal modell lämnas fri.
Riskkapitalisternas härjningar reser kravet på ett annat
samhällssystem, på socialism.

ROBERT MATHIASSON

Proletären 12, 2007