Hanadi Khattab är 20 år och jobbar. Batool Al-Rudainy är 19 år och går sista året på gymnasiet. Båda har palestinsk bakgrund och bor i området Herrgården i Rosengård, Malmö. Det är i Herrgården som källarmoskén låg, och det är också här som oroligheterna främst förekommit.  I sexton år har Islamiska Kulturföreningen använt lokalen tillsammans med ett tiotal andra föreningar.

– Lokalen var mycket populär bland oss som bor i området. Den fungerade som fritidsgård för de yngre och som samlings-lokal för många äldre. Den hade även en viktig religiös betydelse. Helt plötsligt skulle lokalen stängas, men ingen berättade varför! Det är klart att många blev sura. Om det fanns bra skäl och man hade berättat dem för oss, så hade det kanske varit okej. Men nu blev det som ett slag i ansiktet på oss som bor i Herrgården, berättar Hanadi Khattab.

– Men man bör också veta, att oroligheterna inte startades av oss som bor i området. Varför skulle vi helt plötsligt börja förstöra vårt eget område? Vi var mycket besvikna för att de stängde lokalen, och många kämpade för att få behålla den. Men bränderna och stenkastningen startades av personer som inte bor här, säger Batool Al-Rudainy.

I december  talade en del malmöpolitiker om att man istället skulle starta en så kallad boskola i lokalen, där nyanlända invandrare skulle lära sig hur man bor i en lägenhet. Detta är det enda officiella skälet som framkommit till varför Islamiska Kulturföreningen med flera avhystes. Men än idag, ett halvår efteråt, har det inte startats någon boskola. Lokalen står oanvänd.

Piketpoliser
I samband med bråket kring källarmoskén och de oroligheter som då uppstod blev polisens närvaro i Herrgården mer frekvent. Alla minns vi väl videoinspelningen där piketpoliser kallar invandrarbarn för apor och där poliserna berättar hur gärna de vill kastrera invandrarungdomarna och ge dem ”så mycket stryk att de inte kan stå på benen”.

– Övriga Sverige blev förvånade över polisens hårda attityd. Men för oss på Rosengård kom det inte som någon överraskning. Poliserna som patrullerar i vårt område är ofta uppkäftiga, otrevliga och kaxiga. De behandlar inte oss med respekt, så kanske är det inte heller så konstigt att de inte får respekt tillbaka, berättar Hanadi Khattab och tillägger:

– Ungdomar i Herrgården har en enorm respekt för äldre, så inställningen till poliserna har inte ett skvatt att göra med dålig uppfostran. Men när man gång på gång utsätts för rasistiska påhopp och andra otrevliga glåpord, så tappar man respekten för poliserna. Många ungdomar på Rosen-gård betraktar polisen som fiender.

Oroligheterna har fortsatt under det halvår som gått sedan källarmoskén stängdes. Sedan några veckor tillbaka har kommunen satt in enorma polisinsatser på Rosengård i allmänhet och i Herr-gården i synnerhet. Poliser patrullerar dygnet runt och tanken är att deras närvaro ska vara mycket påtaglig för de boende. Från politiskt högerhåll talas det också om att ge ungdomarna utegångsförbud, men detta har ännu inte blivit verklighet.

– Med tanke på hur polisen hittills har betett sig mot oss som bor på Rosengård, så känns det inte som någon bra lösning att helt plötsligt sätta in ännu fler poliser på våra gårdar. Det upplevs inte som mer tryggt, snarare tvärtom! I så fall måste poliserna börja med att ändra sin attityd när de pratar med oss. Visar de oss respekt så kommer vi att visa dom respekt, menar  Batool Al-Rudainy, och tillägger:

– Moderaternas förslag om utegångsförbud är det värsta jag hört. Det är ju våra föräldrar som ska bestämma vilken tid vi ska komma hem på kvällen, inte poliserna!

Det är just i området Herrgården som trångboddheten är värst, arbetslösheten högst liksom andelen boende med utländsk bakgrund. Husen i Herrgården rymmer 3000 personer, men upp-skattningsvis bor det för närvarande drygt det dubbla där.

Den flesta husen ägs av bostadsföretaget Contentus, som grovt vanskött dem. Fukt, ohyra och mögel åtgärdas inte, trots att företaget går med enorm vinst, 55 miljoner på två år. Det kommunala MKB har tagit över en del av husen, och i viss mån rustat upp dem.

Trångboddhet
– Det är klart att trångboddheten är ett stort problem. Min familj bor åtta personer i en femma, men många familjer bor mycket trängre än vi. Vi yngre som bor här är mycket utomhus, för det finns inte alltid så mycket plats där hemma. Men sedan finns det inte så mycket vettigt att göra utomhus heller. En enda fritidsgård finns det i Herrgården! Och den är till för barn under femton. För oss som är över 15 finns i princip ingenting, berättar Hanadi Khattab.

– Visst är det lite bättre i MKB-husen, men så mycket har de ändå inte gjort. Vi har fått en ny ugn och ett nytt kylskåp, det är allt, berättar Batool Al-Rudainy.

Kravallerna på Rosengård startades av personer som kom utifrån. I media har bland annat anarkister och andra proffshuliganer gått ut och berättat om sitt deltagande. En av de som åtalats för upploppen i Rosengård är en 18-årig kille från överklassorten Höllviken utanför Malmö. De båda tjejerna berättar om, att detta upplevdes som mycket negativt av boende i området. Men att polisernas hårda insatser i mångt och mycket bidrog till att även en del rosengårdsungdomar efterhand drogs in i oroligheterna.

– Om man hela tiden säger till ett barn att det inte kommer att lyckas, så lyckas det inte heller. På samma sätt har media påverkat en del ungdomar på Rosengård. Hela tiden skriver de om att vi kastar sten och startar bränder. Till slut faller en del också in i denna bild och börjar agera på det sätt som förväntas, menar Batool Al-Rudainy, och tillägger:

– Dessutom blir förstörelsen nästan det enda sättet att få uppmärksamhet på. Ungdomar från Rosengård får ofta inte ta någon större plats i offentliga sammanhang på ett positivt sätt, men när det kastas sten och startas bränder så får vi utrymme. Detta blir nog för många det enda sättet att synas.

”Mitt hem”
– Jag älskar mitt Rosengård, det är mitt hem, mitt hjärta och min familj. Vi som bor på Herrgården trivs och känner varandra som en enda stor familj. Här är en skön stämning och jag vill bo kvar. Men den sidan av oss skriver tyvärr inte tidningarna om. De skriver bara om det negativa, säger Hanadi Khattab.

Trångboddhet. Ökad polisnärvaro, med batonger och piketbussar. Små möjligheter till fritidsaktiviteter. Det är, vid sidan av ren diskriminering exempelvis vid anställningsintervjuer endast på grund av hemadressen, verkligheten för ungdomarna i Herrgården. Båda tjejerna är rörande överens om att de vill få ett slut på oroligheterna i deras bostadsområde, men att den taktik politikerna använder för närvarande närmast får motsatt effekt. Så avslutningsvis får tjejerna själva berätta hur de skulle tacklat situationen på Herrgården, om de fick bestämma:

”Satsa mer”
– Kommunen måste satsa mycket mer på fritidsaktiviteter för oss yngre. Fler fritidsgårdar och möjligheter till andra aktiviteter som utflykter eller att träna sporter och dans exempelvis. Det finns väldigt lite idag, och för oss tjejer finns ingenting. En fritidsgård bara för tjejer, det hade varit en jättebra grej, säger Hanadi Khattab.

– De skulle också rusta upp boendemiljön. Det är klart att man inte mår så bra av att bo i hus som förfaller. Det måste bli finare och tryggare att bo här. Annars kommer det aldrig flytta hit svenskar. Och ska de skicka hit fler poliser, så måste poliserna bemöta oss på ett bättre sätt, med respekt istället för att utgå från att vi alla är kriminella, säger Batool Al-Rudainy.

KARL STRANDBERG
Proletären nr 23, 2009