Än en gång påminns vi om hur kapitalismen i sin rovdrift på naturresurser inte väjer för att offra vare sig människoliv eller miljö och oersättliga naturvärden.
Hur omfattande olyckan är kan ännu ingen uttala sig om. Det vi vet är att oljekapitalisterna i BP konsekvent försökt mörka såväl katastrofens orsaker som omfattning.
BP:s försök att täppa till oljeläckan har gång på gång misslyckats. Först var det en uppochnervänd jättetratt som skulle placeras över läckan på 1500 meters djup, för att därigenom slanga upp oljan. Sedan skulle läckan täppas med skrot och gjutas igen, och slutligen gjordes ett försök att spruta in tung lera för att därefter gjuta över borrhålet med betong.
Samtidigt som alla dessa försök misslyckats fortsätter oljan att pumpa ut i havet.
I saneringsarbetet har BP:s mest framgångsrika metod varit att spruta ut miljontals liter kemiska gifter i havet, så kallade dispergeringsmedel.
Kemikalierna löser upp oljan i partiklar och hindrar den att sjunka till botten. Istället löses oljan upp och sprids i havets ekosystem, med konsekvensen att fiskar och andra djur och växter drabbas hårdare.
Ett känt faktum, uppmärksammat av bland andra forskare vid Lunds universitet, men som ignoreras av BP. Dessutom har kemikalierna inte hindrat stora mängder olja från att flyta i land i Louisianas känsliga våtmarker.
Hur mycket olja som läckt ut i havet är det ingen som med säkerhet vet. Enligt en första uppskattning från den forskargrupp som arbetat på uppdrag av bland andra den amerikanska havs- och atmosfärsforskningsmyndigheten, NOAA, rör det sig om mint 12000 fat råolja som varje dag pumpas ut i havet.
Det som komplicerar arbetet med att täta läckan efter Deepwater Horizon är att plattformen borrade efter olja på 1500 meters djup, där trycket är 150-200 gånger högre än vid vattenytan. Ingen dykare kan jobba på sådant djup utan arbetet måste utföras med robotar.
Inom oljebranschen går utvecklingen mer och mer mot att borra på ”ultradjupt” vatten, branschens benämning på havsdjup över 1500 meter.
Av 5106 oljeriggar i USA är 591 djupborrande. Världsrekordet i djuphavsborrning ligger i nuläget på 2000 meters djup, men planer finns att borra efter olja så djupt som 6000 meter under havsytan.
Det säger en del om hur desperata kapitalisterna är i jakten på den allt mer sinande oljan. De är inte bara beredda att gå i krig för sina intressen, utan också att utmana de fysiska lagar som hindrar människor från att vistas på kilometerdjupt vatten.
Kjell Aleklett, professor i fysik vid Uppsala universitet, hävdar med stöd från sina egna forskningsresultat att ”peak oil”, oljeproduktionstoppen vid den tidpunkt då den maximala råoljeproduktion är uppnådd, redan har passerat.
– De här fälten har extrema villkor och oljebolagen skulle inte göra den här typen av ansträngningar om det fanns olja att få lättare någon annanstans, säger han till Dagens Industri.
Men oavsett hur djupt under havsytan BP och andra oljekapitalister är beredda att dyka i jakten på jordens sista oljedroppar är de inte beredda att satsa på säkerheten för de arbetare som ska jobba ihop vinsterna.
När BP:s svenske styrelseordförande Carl-Henrik Svanberg, tidigare Ericsson chef, först en månad efter katastrofen trädde fram i en intervju med Svenska Dagbladet försvarade han oljeborrning på djupt vatten och förklarade att han ansåg att all energiutvinning är förenad med risker.
– Det här är en olycka som sker därför att all energi vi har, oavsett om det är olja, gas, kol eller kärnkraft, kommer med vissa risker. Under 20 års tid har ju inget hänt i mexikanska golfen trots att det finns tusentals borrhål där.
Svanberg glömmer tydligen bort att det finns något som kallas för förnyelsebar energi. I hans och kapitalisternas värld är det bara de energiformer där de största vinsterna finns att hämta som räknas. Det får vara värt lite risker.
I USA skräder president Barack Obama inte orden, när han säger att BP ”ska hållas ansvarigt” och med hjärteskärande retorik lovar sitt fulla stöd till de ”människor som ser sin försörjning sköljas upp på stranden”.
Detta hindrar inte det faktum att olyckan riskerar att bli också en politisk katastrof.
Obamaadministrationen har fått kritik för att inte ha ingripit tillräckligt kraftfullt.
Dessutom avslöjas att den federala byrån Minerals Manegement Service (MMS), som beviljar borrningstillstånd för oljebolag och är direkt underställd inrikesministeriet, beviljat BP och andra bolag hundratals tillstånd att borra efter olja i mexikanska golfen.
Detta i trots med både egna och utomstående forskare som varnat för effekter på den marina miljön.
New York Times beskriver MMS som ett ”serviceorgan för oljeindustrin”, och anonymt intervjuade forskare vittnar om hur de som pressats att ändra forskningsresultat som varnat om risker för olyckor och miljöskador.
Nu tvingas president Obama att införa ett tillfälligt stopp mot samtliga planerade oljeborrningar i US-amerikanska vatten de kommande sex månaderna.
Däremot påverkas inte de plattformar som redan är igång. Att tro att Obama, som tidigare gjort sig till förespråkare för både kärnkraft och olja som energikällor, plötsligt av klarsynt nödvändighet skulle inse vikten av att bryta med oljeberoendet är knappast troligt.
Med tanke på vilka intressen som står bakom rovdriften på världens oljetillgångar är det nog troligare att se Obamas borrstopp som högst tillfälligt.
Wictor Johansson
Proletären nr 22, 2010
BP ignorerade varningar före olyckan
BP ignorerade varningar före olyckan på ”Deepwater Horizon” och har sedan tidigare rekord i antal miljöbrott.
Enligt en grupp undersökande journalister i USA, sammanslutna i Center for Public Integrity, står två av BP:s amerikanska oljeraffinaderier för 97 procent av alla grova miljöbrott vid raffinaderier i USA de senaste tre åren.
Mellan juni 2007 och februari 2010 fick BP ta emot 862 klagomål om säkerhets- överträdelser vid raffinaderierna i Texas och Ohio.
Amerikanska federala arbetsmiljöstyrelsen, Osha, bedömde 760 av dessa överträdelser som ”grovt uppsåtliga”.
BP har stått under Oshas uppsikt sedan 2005, då ett av koncernens raffinaderier i Texas City exploderade och skördade 15 människoliv.
Explosionen på ”Deepwater Horizon” uppges ha orsakats av en metangasbubbla som tryckts upp genom borrhålet. Det säkerhetssystem som skulle förhindrat olja att pressas upp från hålet fungerade inte.
BP försökte till en början lägga skulden på underleverantören Transocean Ltd, som bemannade ”Deepwater Horizon”.
Men enligt medieuppgifter har BP ignorerat ett flertal varningar timmar före katastrofen och vd Tony Hayward tvingas nu erkänna att ”vi har sett en hel serie med fel, vi har identifierat minst sju”.
Douglas Brown, chefsmekaniker på ”Deepwater Horizon” berättar i ett vittnesmål att arbetarna på oljeplattformen timmarna före olyckan ska ha varit osams med BP:s man på plats. BP:s representant beordrade att fortsätta arbetet med att ta upp borrlera ur oljekällan och ersätta den med vatten, trots arbetarnas protester. Det var då den eldfarliga metangasen som ledde till branden frigjordes.
Enligt New York Times, som har kommit över interna BP-dokument, hade bolaget problem med ”Deepwater Horizon” så tidigt som för elva månader sedan.
I ett dokument daterat den 22 juni 2009 konstaterar BP:s tekniker att den metall- omslutning som skulle användas för att förhindra en explosion kunde komma att kollapsa om trycket blev för högt.
