Att det råder osäkerhet och förvirring på fabriken märker vi av kommentarerna. ”Ska du verkligen jobba ikväll” frågor någon som går av dagskiftet. ”Vet inte, jag går in och läser tidningen sen får vi se”, blir svaret.

Sedan varslen lagts har ordinarie arbetstider mer eller mindre satts ur spel. Produktionen har dragits ner och många vet inte från dag till dag vilka tider de ska jobba. Eller om de ska jobba överhuvudtaget.

Men just idag verkar ordinarie skifttider gälla för de två kommunistiska bilarbetarna.

Peter Nilsson och Jonas Larsson har, som alla vi pratat med, upplevt en orolig stämning bland sina jobbarkompisar. Diskussioner på arbetsplatsen handlar om lån, a-kassa och ovisshet för framtiden.  

– Jag har varit med om omfattande uppsägningar två gånger tidigare, men det här är nog den gången som känts mest, säger Peter Nilsson. Många har trott på högkonjunkturen.

– Volvo har underblåst det också, menar Jonas Larsson. De har agerat som det vore evig högkonjunktur. Men när konjunkturen vänder är det vi arbetare som drabbas.

På Arvikaverken, eller Volvo Wheel Loaders som är fabrikens officiella namn, har närmare 600 av 1300 anställda varslats om uppsägning. I den siffran ingår visstidsanställda och inhyrd personal.

– Det är klart att det är ett hårt slag mot Arvika, säger Jonas Larsson. Staden lever på Volvo, lägger du ner Volvo lägger du ner Arvika.

”Värre för barnfamiljer”
Jonas Larsson, som jobbat fem år på företaget, befarar att han själv kommer bli av med jobbet.

– Jag vet inte riktigt vad jag ska göra istället, om jag ska söka andra jobb eller läsa. Jag kommer nog överleva, det kan vara kul att göra något annat, så för mig personligen är det inte så allvarligt. Det är värre för de med barnfamiljer och lån.

Trots Volvos betydelse för orten har de inte sett mycket till handling för att försvara jobben, och här liksom på andra varseldrabbade arbetsplatser är uppgivenheten större än viljan till motstånd.

Det finns i bästa fall ett embryo till upproriskhet, säger Peter Nilsson. Det har varit lite rabalder på monteringen, en del har plötsligt ”glömt bort hur man gör”.

– Men det är ingen kamp, fortsätter han. Det finns inget motstånd som går att organisera.

Samtalet berör givetvis också facket, hur de agerat och vilka krav som ställts. Jonas Larsson säger att han inte hört så mycket från facket överhuvudtaget. Peter Nilsson, som själv har varit fackligt aktiv, har inte heller några större förväntningar på att facket kommer att agera.

– Än så länge har facket hanterat situationen enligt regelboken och håller på turordningen.

– Facket var kanske stridbarare förr, men nu känns de helt uteslutet att facket hos oss skulle ha förmågan att resa motstånd. De är ett gäng gråsossar allihop. Idag ser vi mer och mer hur facket avlegitimiserat sig självt, de försvarar inte ens sina egna intressen. Ta Lissabonfördraget som exempel, säger Peter Nilsson upprört.

Vikten av a-kassa
Samtidigt har de bevittnat att många jobbarkompisar som valt att stå utanför facket och a-kassan nu kommit till insikt om vikten av att i alla fall ha en arbetslöshetsförsäkring. Men särskilt för många yngre är den fackliga tanken inte självklar.

– Facket och a-kassan har fått ett uppsving efter varslen och ökat i medlemsantal, säger Jonas Larsson. Med kniven på strupen förstår folk varför det är så viktigt att vara med i a-kassan.

– Jag som är den mest skeptiske till facket har suttit i timmar och förklarat vikten av att vara fackligt organiserad, fortsätter Peter Nilsson. Men det går inte in hos de yngre. Och det är klart, det fackliga medlemskapet måste innebära mer än att abonnera på ett kollek-tivavtal och facket måste göra mer än att leverera försäkringar.

– Facket säger nästan mer om a-kassan än om varslen, men det blir ett sätt att komma undan. När kravet restes på politisk strejk mot försämringarna i a-kassan sa de nej.

Vilka alternativ ser då Peter Nilsson och Jonas Larsson till uppsägningar?

– De som fyllt 60 borde erbjudas avtalspensioner, säger Jonas Larsson. Jag tycker det borde ske automatiskt vid arbetslöshet om man är över 60 år.

– Med den arbetstid vi har inarbetad skulle företaget kunna ha kvar folk ett helt år om vi gick ner på sex timmars arbetsdag, fortsätter Peter Nilsson. För 20 år sedan hade ett välbesökt fackmöte ställt det kravet.

– Och tar du upp ett krav som sex timmars arbetsdag i en diskussion på jobbet får du medhåll, fortsätter han. Men var finns organisationen som kan föra fram ett sådant krav?

– Däremot tror jag vi vinner gehör för framtida bruk genom att föra fram sådana krav i diskussioner. När vi delat ut flygblad på fabriken har det tagits emot väl. Gör facket någon tabbe i förhandlingarna kanske stämningarna vänder.

Båda två ifrågasätter också det rimliga i att AB Volvos miljardvinster inte kommer arbetarna till del i kristider som dessa.

– Med tanke på de vinster Volvo gjort borde de pengarna sparats till lågkonjunkturer för att hålla arbetsstyrkan intakt, säger Jonas Larsson. Men det handlar bara om vinstmaximering till aktieägarna.

Den lilla nådegåva företaget erbjudit sina anställda är ett avgångsvederlag på ynka 100000 kronor.

– Det är bara ett billigt sätt för företaget att komma undan, säger Jonas Larsson. Tackar du ja till pengarna dras det skatt och du får fler karensdagar i a-kassan. Dessutom förlorar du rätten till återanställning.

– På min avdelning tror jag det är fyra stycken som nappat på erbjudandet, fortsätter han. Men det är sådana som redan fått ett annat jobb. För deras del kan det bli en liten vinst. Däremot tycker jag facket varit otydliga med att informera om riskerna med avgångsvederlag. En del ungdomar låter sig nog luras, det låter som mycket pengar. Men de försvinner snabbt.

Hoppas på uppgång
Hur ser de då på framtiden för Volvo och Arvika?

– Det är klart man hoppas på en uppgång igen, säger Jonas Larsson. Volvo har investerat i fabriken hela 2000-talet, och de kallar den sin huvudfabrik, så det verkar som de vill satsa här.

Peter Nilsson är däremot mera tveksam.

– Samtidigt som Volvo gjort miljardvinster och investerat i nya maskiner har det varit byggstopp på fabriken i flera år, trots behov av fler omklädningsrum och andra lokaler. Och det är klart, maskiner kan säljas igen, men det är inte lika lätt med tomma industrilokaler.

’– Volvo Lastvagnar bygger en ny fabrik i Ryssland, och det snackas det mycket om, fortsätter han. Och det är ingenting som säger att Volvo inte startar produktion i låglöneländer den dagen konjunkturen vänder.

– Det är en kortsiktig tröst att vänta på nästa högkonjunktur. Som att spela på lotto ungefär, avslutar Peter Nilsson.

WICTOR JOHANSSON
Proletären nr 48, 2008