– Använd en tång, annars skär du dig som sjutton!
Kjell Johansson, lärare på byggprogrammet på Bräckegymnasiet i Göteborg ropar åt en förstaårselev som precis ska borra i en bit plåt.
Det är fjärde dagen på terminen och ettorna har så kallad rundgång. En vecka på varje yrke: Betongarbetare, snickare, murare, plåtslagare, golvläggare, målare, möbelsnickare och anläggningsarbetare.
Inför nästa termin kommer de drygt 160 eleverna att välja inriktning och delas in i nya klasser. De allra flesta brukar välja snickarutbildningen.
Kjell Johansson var plåtslagare i 25 år innan han blev tillfrågad om att börja som lärare på Bräckegymnasiet.
– Jag tänkte att det inte är så kul att ligga på taken och jobba när man är över 60. Det är inte så många av oss som håller till 65. Här får jag hålla på med yrket och samtidigt träffa fina ungdomar.
Han berättar att det råder stor brist på yrkeslärare på gymnasiet. Medelåldern i lärarrummet närmar sig 60, samtidigt som kraven för att komma in på lärarutbildningen är ganska höga.
– Det krävs att du redan har 60 högskolepoäng, och vilken snickare har det?
– Du behöver en ny sax!
Kjell Johansson håller hela tiden ett vakande öga på de nyblivna byggeleverna, och nu har han upptäckt en kille som förstör sin plåtbit med en slö sax.
Det är god stämning i lokalen där ett tiotal elever samsas om redskap, material och lärartid. Killarna har precis börjat lära känna varandra men skämten finner redan sin väg genom luften.
Och de arbetar snabbt. Under den första veckan har de redan tillverkat en namnskylt, en ljusstake, ett rör och en grillkolständare. De ska också hinna med två dagars arbetsplatsbesök på en riktig firma.
Peter Gunblad gick ut nian i våras och sökte till byggprogrammet eftersom han, precis som de flesta andra elever här, vill börja jobba direkt efter gymnasiet. Just nu lägger han sista handen vid sin grillkolständare. Hittills har han fått ett bra intryck av utbildningen.
– Jag tycker att den här rundgången i början är bra, eftersom jag inte vet än vad jag ska välja för inriktning. Kanske blir det trä.
Han gillar också arbetet i halvklass.
– Behöver man hjälp så får man det och lärarna är bra. Jag tror att jag kommer att trivas.
Han ser ljust på framtiden som byggnadsarbetare.
– Det finns ju en hel del jobb. Plåtslagare skriker de efter.
Trycket på byggprogrammet är stort. Varje plats på Bräckegymnasiet söks av tre personer. Det är alltså två tredjedelar som inte kommer in. För Kjell Johansson är svaret på frågan om utbildningens popularitet uppenbart.
– Det finns inga arbetsplatser som har så god stämning som på byggen. Jag har haft mycket roligt genom åren.
Men trots det stora trycket på utbildningen och bristen på byggnadsarbetare ute i samhället tror han inte att det är så enkelt att bara snabbt utöka antalet platser.
– Byggbranschen går i vågor. Jag har tio tolv plåtslagare i varje kull och de går direkt ut i arbete. Men skulle jag kunna putta ut 18 elever till riktiga jobb? Jag måste kunna se dem i ögonen. Det finns inga enkla lösningar.
Arbetskraftsimporten utgör också helt klart ett hot mot eleverna. Som fullärda kommer de att kosta arbetsgivaren över 250 kronor i timmen. En byggnadsarbetare från Polen får arbetsgivaren för 30-40 kronor i timmen.
Arbetskraftsimporten skapar också problem när eleverna ska ut på praktik.
– Det är inte ofta det är problem att hitta praktikplatser, men på senare tid så har vissa företag som vi tidigare har skickat elever till tagit in polsk arbetskraft, berättar Kjell Johansson. Våra elever måste ju kunna kommunicera med de andra på arbetsplatsen, så då får de gå någon annanstans istället.
Han visar oss runt på skolan i salar för måleri, murning, betongarbete och snickeri. En av murarlärarna välkomnar oss och visar hur mycket hans elever har lärt sig på bara fyra dagar. På golvet står redan små modeller av tegelväggar.
– Folk pratar om ungdomens förfall. Då är det en lisa för själen att se det här.
Byggprogrammet är av tradition extremt mansdominerat, men i den klass som just nu provar på betongarbete går inte mindre än sju tjejer.
– De flesta tjejerna väljer måleriyrket, berättar Kjell Johansson.
Men inte för att det skulle vara ett mindre tungt yrke, som en oinsatt kanske skulle gissa. Utan för att i Göteborg finns redan ett trettiotal kvinnliga målare som har ett nätverk med tjejträffar där de stöttar varandra. På så sätt lockas fler tjejer till yrket.
Vi pratar om borgarnas förslag på att göra yrkesutbildningarna mindre teoretiska och att yrkeselevernas gymnasieexamen inte ska ge behörighet till högskola och universitet.
– Det är en svår fråga, tycker Kjell Johansson. De flesta tycker inte att de teoretiska ämnena är så kul. Men vi brukar säga att när du blir 35-40 år och skadar dig eller inte längre orkar, då blir det lättare att skola om sig om du är behörig.
Han tycker också att det finns en rättviseaspekt på frågan, att det ska vara lika för alla.
– Och ska de hålla på och skära ner på komvux blir det ännu svårare. Men jag tror nog att borgarnas argument om att de här eleverna inte vill läsa teoretiska ämnen går hem hos folk.
Här i plåtslagarsalen genomför yrkeslärarna tillsammans med svenskläraren på skolan ett läsprojekt. Det finns en boklåda till hands och ibland sätter sig hela klassen ner och läser en stund.
– Många skriver dåligt och läser för lite, berättar Kjell Johansson. Ibland kan jag knappt läsa vad de skriver i sin loggbok och så kan vi inte ha det.
LISA ENGSTRÖM & JENNY TEDJEZA
Proletären 36, 2007
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
