Under påskhelgen samlas Ung vänster till kongress i Arboga. Som brukligt har förbundsstyrelsen presenterat ett strategidokument och en verksamhetsplan. Godkänns förbundsstyrelsens skrivningar tar Ung vänster flera steg åt höger.

Ung vänster har precis som övrig vänster gått tillbaka de senaste åren. När vänsterströmningen förbyttes i passivitet och högervindar bland ungdomar så drabbade det även Ung vänster. De har också drabbats av organisatoriska problem. När en medlem i 2004 ”avslöjade” att en Ung vänsterklubb överdrivit medlemssiffror för att få större bidrag beslutade Ung vänster att inte söka statsbidrag, och har inte gjort så sedan dess. Flera av förbundscentralens anställda fick gå, och aktiviteten har sjunkit. Nu skriver man på sin hemsida att organisationen gått framåt de senaste åren och kongressen ska diskutera hur man ska ytterligare steg framåt.

Samarbetsfrågan
I strategidokumentet slås det fast att Ung vänster ska fokusera på kampen mot högerregeringen och det systemskifte deras ”maktövertagande” har resulterat i. Så långt inget konstigt. Det är när Ung vänster pekar ut en taktik för detta, och vilka huvudkrafter som man ska samarbeta med man som läsare höjer på ögonbrynen. Uppenbarligen anser förbundsstyrelsen just samarbetsfrågan viktig, eftersom det får en relativ stor del i dokumentet. ”I mobiliseringen av människor är framförallt fackföreningsrörelsen med LO i spetsen vår främsta bundsförvant.” Kanske inte så konstigt skrivet från vänsterpartiets ungdomsförbund, men fortsättningen är makalös. ”Vi lägger oss aldrig i fackföreningsrörelsen genom beslut om strategier i sitt motstånd mot högerregeringens politik (sic). Vi vägrar ansluta oss till dem som kräver politiska strejker eller till dem som kritiserar LO för att man anser att de är för passiva. Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en av världens starkaste och vi har ett stark förtroende för att man inom den kan ta sina egna beslut och avvägningar och strategier.” Vidare pekas SSU ut som en ”självklar allierad”.

Hur kan Ung vänster som kallar sig ett revolutionärt förbund, inte låta bli att kritisera LO, och som princip aldrig ”lägga sig i fackföreningsrörelsens strategier för motstånd mot högerregeringen?” Det blir oförståeligt i en tid när LO:s strategi för motstånd verkar vara att inte göra motstånd alls. I en tid som kallar på kamp från fackföreningen sätter sig LO i förhandlingar med Svenskt näringsliv om ett nytt huvudavtal. Varvid LO inte bara sätter sig i förhandlingar, utan Wanja Lundby-Wedin & Co förhandlar med den uttalade utgångspunkten att det finns anledning att se över bland annat konflikträtten. Trots att Sverige har det lägsta antalet strejkdagar i hela EU.

Ung vänster är ett spretigt förbund, och rätt naturligt finns det flera som reagerar på förbundsstyrelsens okritiska skrivningar. I sina yttranden till motionerna backar förbundsstyrelsen inte en tum, och har som bärande argument att Ung vänster inte kan ställa sig ”över fackets medlemmar, utan har stort förtroende för att de själva kan ta beslut över sin verksamhet”. Tror Ung vänsters ledning på det själva? Har de missat utvecklingen inom svensk fackföreningsrörelse de senaste sjuttio åren? Allt sedan Saltsjöbadsavtalet slöts mellan LO och SAF har LO som organisation centraliserats och kringskurit arbetarnas självständiga kamp. Klassamarbetet krävde att arbetarna hölls i schack under avtalsperioderna.

Varför nu?
Ung vänster har sedan många år försökt närma sig fackföreningarna, men aldrig gått så här långt i sin okritiska inställning. Varför kommer det just nu? På flera ställen nämner förbundsstyrelsens SAC-Syndikalisterna som en av de organisationer som splittrar LO, och som de inte vill samarbeta med. SAC har de senaste åren fyllts på med mer direktaktionsinspirerande aktivister från framförallt SUF, och har uppmärksammats i media för spektakulära aktioner. Att Ung vänster vill markera mot SAC och syndikalismen kan vara en del av förklaringen.

Men snarare måste svaren sökas i en mer allmän politisk utveckling inom Ung vänster. Vänsterpartiets ungdomsförbund har länge fungerat som ett vänsteralibi för moderpartiet, men det har också förutsatt ett viss självständig hållning gentemot v. Ung vänster kommenterade under lång tid aldrig vänsterpartiet, utan låtsades som att de inte fanns. Det har ändrats. Efter hetsen mot vänsterpartiet under hösten 2004 publicerades till exempel ett uttalande med namnet ”Vi är stolta över att vara vänsterpartiets ungdomsförbund!”. Nu verkar det som ungdomsförbundet inte bara är stolta över moderpartiet, utan följer det politiskt.

Stark höger
Ung vänster har attackerats hårt från liberalt håll. Från Janne Josefssons hetsprogram mot vänsterpartiet till Ungdomsstyrelsens indragna bidrag. Än idag söker förbundet inte statsbidrag eftersom man inte har riktig ordning på hur många medlemmar man har.

Nu när det sitter en borgarregering vid makten kanske förbundsstyrelsen ser chansen att flytta fram sina positioner och öka medlemsantalet genom att vända sig till LO och SSU, där det på papperet finns mest människor med. I den strävan finns det uppenbarligen inte plats för någon som helst kritik mot LO. Det finns faktiskt inte ens en antydan till kritik ens mot ledningen, vilket är en stor förändring från tidigare Ung vänsterretorik.

I en tid när reaktionen är stark finns det två val för vänsterkrafter. Att stå upp för idealen och principerna, hur obekväma de än är, eller anpassa sig efter det rådande klimatet. Ung vänsters ledning verkar välja det senare, och försöker hitta den politiska värmen i LO och SSU.

Skulle förbundsstyrelsens nya linje gå igenom blir det i praktiken en kraftig högerförskjutning av Ung vänster. Tendensen är dock inte entydig inom Ung vänster, utan det återstår att se vad som händer på kongressen och vad det får för konsekvenser.

PÄR JOHANSSON
Proletären 12, 2008