Påtryckningarna sker genom telefonsamtal och sms-meddelanden men även hembesök. När ungdomarna i fråga faller till föga och infinner sig till möte får de inte alls någon hjälp till det som de själva efterfrågar; ett vanligt jobb. Det som är målet för verksamheten är att få dem att gå färdigt gymnasiet.
Vad kommunen erbjuder den ungdom som inte låter sig övertalas att gå tillbaka till skolan är att arbeta åt privata företag, utan anställning och ersättning. Det företag som anordnade praktiken har dock i ett av fallen gett praktikanten 15 kronor per dag som nådegåva. Detta ska enligt vad de uppgett till Uppsala Nya Tidning, UNT, anses räcka till en måltid.
Mohammed Hassan (FP) ordförande i arbetsmarknads- och utbildningsnämnden, försvarar i UNT denna diskriminering med att ersättning under praktiken inte skulle motivera ungdomarna att gå tillbaka till gymnasiestudierna.
Facket utan kontroll
Påståendet att det enbart skulle handla om praktik – inte arbete – skulle möjligen kunna vara trovärdigt om facket hade blivit informerat och kunde kontrollera att arbetsgivaren inte förleder deltagarna att bryta det fackliga löftet.
Men Handels i Uppsala har till och med svårigheter att få ut uppgifter om det lagenliga praktiserandet inom deras avtalsområde, alltså sådana praktikplatser som ordnas av Arbetsförmedlingen i enlighet med de lagar som reglerar de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Det aktuella kommunala brottet mot kollektivavtalet fick Handels reda på först genom ett reportage i UNT.
Inte heller har Arbetsförmedlingen har blivit informerad om Uppsala kommuns verksamhet på arbetsmarknaden.
Kommunens eget ansvar för uppföljning och kontroll har överlåtits till Lernia, vilket får utbetalt 5000 kronor i månaden per deltagare. I uppdraget ingår inte någon kontroll av att ungdomarna inte exploateras.
Det är inte direkt vanligt att en kommun på alldeles egen hand lyckas bryta mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Borgarstatens övergrepp mot arbetarklassen och dess ungdomar brukar först legitimeras genom lagstiftning.
Diskriminering
Den förra socialdemokratiska regeringen etablerade ungdoms- och aktivitetsgarantin, den som tillsammans med den nya socialtjänstlagen innebär att den som saknar försörjning på grund av ofrivillig arbetslöshet och söker försörjningsstöd måste utföra allt vad myndigheterna kan kalla för praktik.
Den öppet borgerliga regeringen gjorde bara vissa kosmetiska förändringar när de döpte om till Jobb- och utvecklingsgarantin.
Eftersom verksamheten inte kan anses som utvecklande bör beteckningen i stället uppfattas som en definition av vad ordet jobb numera betyder i uttalanden från den svenska överheten. Jobb är då inte detsamma som anställning med kollektivavtal, utan även andra typer av verksamhet ämnad att skapa ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Att vänja ungdomar vid löne- och villkorsdumpning, till exempel.
FN-organet ILO gav redan 2001 ut en rapport om workfare-tendenserna i bland annat Sverige. Där konstaterades att redan ungdomsgarantin tillsammans med socialtjänstlagens regler innebär ”a policy of discrimination”.
Uppsala kommuns lokala arbetsmarknadspolitik kan knappast ens kallas laglig.
Det finns visserligen ett avsnitt i skollagen som ger kommunen uppföljningsansvar för de ungdomar som inte slutför gymnasiestudierna. Och det står i brödtexten till propositionen att kommunen inte drabbas av några ytterligare kostnader och därför inte får något extra för verksamheten, vilket möjligen kan sägas ge en öppning för den tolkning som Uppsalas kommunpolitiker gjort.
Det som avsågs är dock enligt Lena Hallengren, som då var utbildningsminister, att utgifterna skulle täckas av den minskade kostnaden när de praktiserandes gymnasieplatser blev friställda.
Även om vi skulle anta att deltagarna enbart utförde praktik jämförbar med den som ingår i en del av gymnasieutbildningarna innebär Uppsala kommuns politik utan tvekan diskriminering, då de som utför praktiken inom ramen för gymnasieutbildningen får studiebidrag för den tiden.
Det finns dock ingen orsak att göra något sådant antagande då vare sig facket, kommunen, myndigheter eller privata entreprenörer har kontrollerat att deltagarna enbart praktiserade och inte utförde några arbetsuppgifter som om de hade varit anställda.
Kräver ersättning
Det krav som Kommunistiska Partiet i Uppsala har rest är tämligen självklart: Ersättning i efterhand enligt kollektivavtal till de praktiserande ungdomarna.
Detta är nödvändigt inte bara av rättviseskäl utan också för att stävja Uppsalapolitikernas ofog att övertala arbetslösa ungdomar att arbeta gratis. Samt för att fungera som en varning till andra kommunpolitiker.
FRED TORSSANDER
Proletären nr 36, 2009
