Ett efter ett radas nu avtalen upp, alla skurna ur samma mall. De har
visserligen förpackats i gyllene papper med påslag på några extra
100-lappar. ”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllene
dosor”, som Fröding skrev.
Ett efter ett binder förbunden upp sina medlemmar med en freds-plikt
som varar under så gott som hela borgarregeringens mandatperiod.
Detta är ett oerhört svek! Borgarregeringen har under sitt första
halvår visat vad den går för. Vem vet vilka fler försämringar de kommer
att hala fram ur den högerpolitiska julklappssäcken.
Med sådana vid regeringsmakten får man under inga villkor binda upp sig
med strejkförbud i tre år. Det är rent av en plikt för en fackförening
att se till att man står redo att ta strid för sina medlemmar. Redo att
kämpa sig till kompensation för de försämringar medlemmarna kommer att
utsättas för.
Ett års försämringar kan man kompensera, men tre år blir en förlustaffär för LO-kollektivet.
Detta inser kapitalisterna. Det var därför Svenskt Näringsliv i
avtalsrörelsens början gick ut och meddelade att de endast kunde tänka
sig treåriga avtal. Då var det många fackordföranden som tog till orda
för ettårsavtal.
Alla var för ettårsavtal
Grafikerna krävde det. Handels talade för det. Livs var mycket
skeptiskt till treårigt avtal. Även IF Metall krävde ettåriga avtal.
Pappers talade för att avtalen skulle sägas upp automatiskt om
regeringen fattade beslut som negativt påverkade LO-medlemmarna.
Transports mångordige ordförande Per Winberg meddelade att han utgick
från att hela LO:s samordning byggde på att det var ettårsavtal man
förhandlade om. Elektrikernas Ronny Wenngren ansåg att facken borde
mobilisera mot Svenskt Näringslivs krav på treårigt avtal.
När leende företrädare för kapitalisterna och facken nu sätter sina
kråkor under avtalen är allt detta prat glömt. Svenskt Näringsliv fick
precis som de ville. För några korvören har facken gått med på att
frivilligt bakbindas fram till 2010.
Förvånande? Kanske inte, men lika fullt ett oerhört svek. Efter ett
lappkast framställs nu treårsavtalet som en seger. ”Nu har vi säkrat
arbetsfreden de kommande tre åren”, förklarar LO-pamparna. Det hörs
inte ens en gradskillnad mellan dessa och kapitalisterna. Rotmos är som
armerad betong i jämförelse med konsistensen hos dessa pampar.
Ettårsavtal är nästan alltid att föredra ur arbetarsynpunkt. Och i en
situation som denna är det nödvändigt. Det var först med
industriavtalet för tio år sedan som flerårsavtal blev det vanliga. Det
första industriavtalet var ettårigt, men sedan dess är det treårsavtal
som gällt. Det nu undertecknade blir alltså det fjärde i raden.
Främja lönsamhet
De långa avtalen är nödvändiga för att man ska uppnå syftet med
industriavtalet som ”är att främja den industriella utvecklingen,
lönsamheten och konkurrenskraften på den svenska arbetsmarknaden.”
Så har LO-facket gjort kapitalisternas problem till sina. Fackets
uppgift är att vara företagen till lags och se till att de egna
medlemmarna nöjer sig med så lite som möjligt. Borgarregeringen och
Svenskt Näringsliv skålar i champagne bakom lyckta dörrar, med en sådan
fackförening kan de fortsätta sin offensiv.
ROBERT MATHIASSON
Proletären 15, 2007
