På minussidan överskuggas dock det usla löneutfallet av Metalls svekfulla bemanningsavtal, av att i krisen begärda ettårsavtal blev tvååriga och av att lönespridningen ökar inom låglöneförbund som Hotell och Restaurang, Handels och Kommunal. Detta utan att den fackliga kraften prövats i någon allvarligt syftad konflikt.
Givet är att den kapitalistiska krisen är en förlamande realitet som försvårar arbetarkampen.
Men den duger inte som ursäkt till det faktum att fackförbunden inte ens ”orkat” ta kamp för de i sammanhanget ynka 2,6 procent i lönelyft på ett år som LO-förbunden enades om i höstas.
De strejkungar vi sett i vår har knappt ens varit nålstick mot profiterna, varför vi inte kan se dem som annat än fackliga Potemkin-kulisser för frustrerade medlemmar.
Vi konstaterar att arbetsköparna går stärkta ur den största avtalsrörelsen i mannaminne omfattande 3,5 miljoner arbetare och tjänstemän och där LO för första gången på 20 år lyckades ena förbunden kring ett gemensamt lönekrav. Men så ser inte LO:s ledning på saken.
Avtalssekreterare Per Bardh är mer osynlig och tyst än den minsta mus. Men på LO:s hemsida hittar vi ett meddelande om att Bardh dagen före 1 maj varit i Kalmar på arbetsplatsbesök och där konstaterade att hittills har avtalsförhandlingarna givit lönehöjningar som motsvarar 70 procent av LO:s samordnade krav:
”Vi har kommit långt. Eftersom arbetsgivarna gick ut med noll kronor i bud har arbetsgivarna haft 70 procent fel. Det är hemskt mycket fel. Vi ska vara stolta över de avtal som hittills är tecknade.”
Dagen efter torgförde LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin liknande tongångar i sitt 1 maj-tal på Götaplatsen i Göteborg:
”Arbetslösheten är hög, men kampen för jämställda löner kan inte göra halt ens i en lågkonjunktur. Så här långt har vi trots konflikter orkat hålla ihop. Vår modell håller. Den solidariska lönepolitiken håller.”
Den minst sagt låga nivå på konklusionen hos LO:s främsta företrädare reser frågan om vem de lyckas dupera. Sig själva eller sina medlemmar?
Vi håller en slant på det förra, att LO:s ledning är inneslutna i en ideologisk glaskupa där de tror sig fortsatt kunna odla det urmodiga klas- samarbetet.
Trots att kapitalisterna övertydligt sade upp detta för tjugo år sedan, vilket de lika övertydligt bekräftat i årets avtalsrörelse.
Uppsägningen av Industriavtalet, som bevisligen varit industrikapitalet till fromma, utgör ett nytt steg på den vägen.
Uppsägningen kom bara veckor efter det att Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström 2 april uttalade sitt gillande av industrifacken vars just slutna avtal är ”ett uttryck för ett ansvarskännande.”
För LO:s medlemmar är inte problemet arbetsköparnas allt mer hårdnackade krav på lönenedpressning eller uppsagda Industriavtal.
Sådant ser den grundläggande motsättningen ut under kapitalismen.
Problemet är arbetarklassens förlamning. Grundlagd i att LO och dess förbund är så totalt fastlåsta i en socialdemokratisk fålla i en tid som inte ger utrymme ens för reformistiskt klassamarbete, i en liberal era där EU-medlemskapet har givit den svenska kapitalismen en ny struktur.
Vilket övertydligt visas av Lavaldomen och dess konsekvenser.
Det gamla klassamarbetet, där utrymme gavs för reformistiskt manövrerande, är stendött. Klassamarbetet kan idag bara leva på kapitalets av EU givna premisser där arbetsköparnas ord blir till lag.
I den fackliga strategin står vägvalet mellan underkastelse eller klasskamp. Om detta också kan bli slutsatsen av årets avtalsrörelse för landets kampvilliga arbetare ges möjligheten till förändring.
Lars Rothelius
Proletären nr 20, 2010
