Kanske beror förvirringen kring rättegången om The Pirate Bay inte på okunskap, utan på att åtalet faktiskt inte behandlar de viktiga frågorna som fildelningen berör.
Från åklagarhåll sägs det att hemsidan The Pirate Bay medverkar till stöld av låtar, filmer och annat upphovsrättsskyddat material. Piraterna å sin sida avfärdar åtalet med att ett sådant synsätt är föråldrat. Dagens teknik gör fildelning oundviklig. Det enda The Pirate Bay gör att likt söksidor som Google visa internetanvändare rätt i cyberrymden.
Jag tror att båda sidorna missar den brännande punkten.
Det är symptomatiskt att det är höjdare som tvingat igång åtalet mot The Pirate Bay. Amerikanska myndigheter och Hollywoods branschorganisation Motion Picture Association, MPA, verkar mer eller mindre ha beordrat det svenska justitiedepartementet att ge sig på hemsidan.
Här har förre justitieministern Thomas Bodström spelat en högst tveksam roll när han pressat åklagarsidan att väcka åtal. Och om inte åtalet går åklagarens väg kan Sverige drabbas av sanktioner från WTO och EU. Det är uppenbart att stora profiter står på spel.
På åklagarbänken sitter följdriktigt industrins företrädare. Advokatfirman MAQS Law Form företräder åtta amerikanska film- och spelbolag. Ifpi representerar svenska skivbolag och Antipiratbyrån företräder svenska filmbolag.
Kallade att vittna för åklagarsidan är bland andra Ifpis internationella vd John Kennedy, SF:s vd Rasmus Ramstad och Universals vd i Sverige Per Sundin.
De åtalade å sin sida representerar en teknokratisk, nyliberal ådra. Det här är inte politik, utan teknik, hävdar de. Detta är ett argument som fler upprepar. ”2009 blir året då rättsväsendet understött av politikerna försökte lagstifta mot teknisk utveckling. Det är sannerligen korkat”, skriver exempelvis Lotta Gröning i Aftonbladet.
På liknande sätt som framtidens politiska landskap beskrivits som en liberal seglats på de fria marknadskrafternas oändliga ocean, framställer de åtalade piraterna teknikutvecklingen som en neutral arena för ständiga nyupptäckter, helt fristående från samhället i övrigt.
Men användandet av teknik är inte apolitisk. Även om tekniken att göra atombomber finns, bör den inte användas. Teknisk utveckling är inte oberoende av samhälleliga ställningstaganden och tekniken kan inte ses fri från sitt sammanhang.
Hur påverkar då fildelningen de ursprungliga upphovsrättshavarna, det vill säga artister, filmare och konstnärer? Hur fungerar dagens upphovsrätt i praktiken?
Detta är en svår fråga, men här någonstans borde diskussionen om fildelning ta sin början.
Ytterst få kan leva på att skriva poesi eller på att spela in musik. Det är i första hand storbolagen som tjänar på upp-hovsrätten. Det är framförallt dessa som ser miljontals kronor brinna inne när hemsidor som The Pirate Bay är igång – inte de verkliga upphovspersonerna. En del artister kan tvärtom till och med tjäna på att musiken sprids till fler, så att fler köper biljetter till konserterna.
Kulturen kan aldrig bli fri i ett kapitalistiskt samhälle. Företag profiterar på att vi inte gratis får ta del av det som skapas, och kulturutövare är beroende av någon form av inkomst för att överleva. En välfungerande statlig kulturpolitik bör arbeta för att göra kulturen tillgänglig för så många som möjligt – och här innebär fildelningen stora möjligheter – samtidigt som upphovsmännen inte sätts på bar backe.
Trots detta diskuteras inte fildelning alls i den nyligen framlagda kulturutredningen och kulturpolitik är helt frånvarande i debatten om The Pirate Bay. Därför lär det dröja innan viktiga frågor får en acceptabel lösning.
LISA ENGSTRÖM
Proletären nr 9, 2009
