Yttrandefrihet och hot

Publicerad 18 september 2007 kl 00.00

nHögerprovokatören Lars Vilks är besviken på statsminister Reinfeldt. Enligt Vilks har Reinfeldt inte varit avståndstagande nog vad gäller de påstådda dödshoten mot honom, utfärdade av någon mystisk muslimsk sekt som bara kanske existerar.

Den liberala pressen hänger givetvis på. Hoten mot Vilks och mot Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson framställs som det nesligaste anslag mot yttrandefriheten.

Huruvida det existerar något faktiskt dödshot mot Vilks låter vi vara osagt. Klart är i alla fall att de muslimska organisationerna samfällt tagit avstånd från de påstådda hoten. Återstår då att någon enskild galning skulle ge sig på Vilks. Vilket givetvis är illa nog, ingen skall behöva frukta för liv och lem på grund av några teckningar, inte ens när dessa är usla och illasinnade. Men om inte Vilks är alldeles tappad bakom flötet, vilket han inte lär vara, så har han naturligtvis kalkylerat med detta. Ingen normalbegåvad människa kan medvetet förolämpa en stor och socialt utsatt befolkningsgrupp utan att begripa att det kan slå slint i något enskilt huvud.

*
Vilks försök att framställa sig själv som martyr på yttrandefrihetens ädla slagfält är därför mest patetiskt. Han är och förblir en slaskig provokatör som utnyttjar yttrandefriheten till att slå nedåt, till att håna de redan utsatta. Vilket är att missbruka den.

Detta med yttrandefrihet och hot har nu en vidare dimension, inte minst vad gäller den liberala pressen.

I Aftonbladet pekar Åsa Lindeborg på fallet Björn Eklund, som fick sparken från Ordfront Magasin efter att ha publicerat en liberalt otillåten artikel om kriget på Balkan. Den vendettan anfördes av samma liberaler som idag gallskriker om den heliga rätten att publicera vad som helst. En rätt som inte omfattade Björn Eklund.

Lindeborg pekar också på fallet Per Johansson, som fick sparken från Connex efter att som fackföreningsordförande ha påpekat brister i säkerheten i Stockholms tunnelbana, ett avskedande som liberalerna fann helt i sin ordning. Den liberala yttrandefriheten omfattar inte arbetsplatserna och absolut inte ett ifrågasättande av företagens rätt att leda och fördela arbetet. 

*
Lindeborgs exempel kan dessvärre mångfaldigas. Ett smakprov.

I våras skrev en ung kamrat en baksideskrönika i Proletären om och kring sin arbetsplats. Det var ingen snäll krönika och det fanns ingen anledning att vara snäll eftersom det företag han jobbar på behandlar sina anställda illa och nedlåtande.

Vad händer? Jo, när vår baksideskrönikör kallas till utvecklingssamtal, denna moderna form för att trakassera anställda, så tar chefen snart nog upp krönikan i Proletären, givetvis utan att ifrågasätta vår krönikörs rätt att publicera den, det vore ett grundlagsbrott, men väl för att i framföra ledningens förvåning över hans kritik. Ett förtäckt hot, naturligtvis. Så uppträder inte en lojal anställd och absolut inte en anställd som hoppas på en framtid inom företaget.

Ett hot så gott som något, ett förtäckt hot, inte att jämföra med någon dolsk fatwa, men effektivt nog i förhållande till människor som måste ha jobb för att leva anständigt. Håll käften så har du jobbet kvar.

Bara från Proletärens lilla horisont kan exemplet mångfaldigas. Vår krönikör är inte den förste och han lär inte vara den siste att utsättas för hot på grund av ”olämpliga” skriverier. Längre sträcker sig inte den liberala tryckfriheten. Den heliga rätt som är utskriven för herrar som Lars Vilks gäller inte arbetare. De tystas och de skall tystas på det att företagen i lugn och ro skall få sköta sina affärer.

*
Som alla vet värnar Proletären tryckfriheten, den är en oundgänglig demokratisk rättighet och den måste försvaras också när den missbrukas, som i fallet med Lars Vilks rondellhund.

Men de liberala gallskriken skorrar falskt. För att tryckfriheten skall vara en reell rättighet, inte bara en formell, så måste det verkliga hotet mot den undanröjas. I det avseendet är Lars Vilks sannerligen ingen hjälte. Men väl Proletärens krönikör och alla som liksom honom trotsar den liberala tryckfrihetens lydiga halt vid arbetsplatserna.

Proletären 38, 2007

Dela artikeln

Proletären behöver ditt stöd!

Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.

Så här kan du stödja oss: