Ledarkrönika: Just in time – för strejk!

Det har knappast undgått den som är någorlunda intresserad av arbetsmarknadspolitik och fackliga frågor att det pågår en avtalsrörelse. På fredag den 31 mars går många kollektivavtal ut och det pågår förhandlingar mellan fack och arbetsgivarorganisationer.

Nu borde vara en perfekt tid till att få igenom allt vi vill och lite till! Det jag tänker särskilt på är det så kallade just in time-systemet och avsaknaden av lager. Just in time sätter en otrolig press och stress på arbetarklassen som måste vara på tå hela tiden för att hålla uppe produktionen och den kapitalistiska utsugningen, vilket skapar utbrända och utslitna arbetare.

När jag började inom industrin för många år sedan hade fabrikerna jag arbetade på en gigantisk lagerhållning. Men under årens lopp har arbetsköparna insett att här finns pengar att spara genom att inte hålla artiklar på lager. Artiklar på lager har ett högt värde då det ligger många arbetstimmar bakom dem, ett investerat kapital.

Man kan tro att arbetsköparna har studerat Karl Marx. I Kapitalet förklarar Marx hur värdet på en vara blir till. Det är vårt arbete som skapar värdet och berikar kapitalisterna. Idag är vår arbetskraft den enda varan som inte höjs i pris när inflationen rusar. Istället utraderas våra tidigare löneförhöjningar.

Just in time-systemet innebär att man producerar produkten precis innan den ska säljas vidare, så att man sparar in den inarbetade lagerhållningskostnaden. Det här systemet gör att arbetsköparna är väldigt sårbara för produktionsstopp, något de inte varit lika känsliga för tidigare.

Förr, när det fanns stora lager att arbeta med, kunde försäljningen fortsätta och hållas igång ett bra tag innan det tog stopp. Nu blir det stopp nästan direkt och arbetsköparna blöder stora summor redan från första dagen.

Det borde sätta en enorm press på arbetsköparna att gå med på våra krav, då de vid en strejk inte kan skicka in chefer, svartfötter och andra för att fortsätta produktionen eftersom de inte har något material att arbeta med när leveranserna uteblir.

Efter förra årets förnedrande lasförsämringar, där vi backade i princip 50 år, borde vi sätta hårt mot hårt och inte vika ner oss en endaste tum.

Det största hindret för att vi ska kunna få igenom våra krav är sammanhållningen. När jag som fackligt ombud är ute på arbetsplatser och pratar med folk, märker jag att den borgerliga individualismen letat sig in överallt, också hos oss själva. Många ser inte längre än näsan räcker.

För att få sammanhållning i arbetarklassen får man rucka lite på sina egna intressen. När det diskuteras extra pengar för övertidsarbete på min arbetsplats är folk är så sugna på – eller beroende av – extrapengar att man inte kan tänka sig att strunta i övertiden för att vinna något större längre fram. 

Vi måste hålla samman. Vi måste lita på att sammanhållningen är vad vi har att sätta emot, vare sig det gäller lönesänkningar eller försämringar i vår arbetsmiljö. Det är när vi arbetare lägger ner vårt arbete som vi kan tvinga arbetsköpare och regeringar att lyssna på våra krav.