Kaos efter kriget som inte får nämnas – 9 punkter om striderna i Libyen

1. Striden om Tripoli i april 2019 är en följd av angreppskriget för åtta år sedan. Tusentals dödades, infrastruktur förstördes och den dåvarande statsmakten raserades när Natoländer, Gulfens kungadiktaturer och Sverige bombade bort Muammar Gaddafi från makten. Natos skuld till den libyska tragedin nämns nästan aldrig i medierna. Det är som om det finns en överenskommelse: Don’t mention the war…

2. I kriget 2011 backade Nato och Gulfstaterna upp ett brett spektrum av libyer som stod enade mot Gaddafi. Alltifrån jihadister tränade av al-Qaida i Afghanistan till Muslimska brödraskapet och den sekuläre militären och USA-medborgaren Khalifa Haftar. Så snart Gaddafi dödats var enigheten borta.

3. Den nation som 2011 hade Afrikas högsta levnadsstandard har sedan dess präglats av kaos och sönderfall. Under en period fanns tre ”regeringar”, som alla hade sina militära styrkor och utländska uppbackare. Lägg därtill en uppsjö av lokala miliser plus de terroristorganisationer som etablerat sig efter Natokriget.

4. På ena sidan i det pågående slaget om Tripoli i västra Libyen står den FN-stödda enhetsregeringen under premiärminister Fayes al-Sarraj. Den upprättades 2016 med stöd av USA, Storbritannien, Frankrike med flera länder. Enhetsregeringen har aldrig lyckats leva upp till sitt namn.

5. På den andra sidan står fältmarskalk Khalifa Haftar med bas i östra Libyen. Under sina tjugo år i USA arbetade han med CIA för att störta Gaddafi. Haftar återvände till Libyen 2011. De sista åren har han drivit en hårdför kampanj mot IS, Muslimska brödraskapet och andra islamistiska grupper.

6. Men striden om Tripoli står inte mellan islamistiska och sekulära krafter. Sant är att enhetsregeringen backas upp av både islamister och terrorstämplade grupper som i Haftar ser en farlig fiende. Haftars sekulära mission är dock inte större än att han lierat sig med saudistödda salafistiska miliser, som i sina områden infört sharialagar. Striden handlar snarare om makt och kontroll över oljeinkomsterna.

7. Den utländska inblandningen komplicerar bilden ytterligare. Vissa stater som vanligtvis är allierade står här på olika sidor. En förenklad beskrivning är att USA, Storbritannien, Italien, Turkiet och Qatar föredrar enhetsregeringen i Tripoli medan Egypten, Förenade Arabemiraten, Frankrike, Saudiarabien och Ryssland stöder Khalifa Haftar.

8. Verkligheten är mer komplicerad än så. Flera röster menar att USA trots sitt försvar av enhetsregeringen ser möjligheter i Haftars framryckning. En tidigare CIA-medarbetare vid makten kanske rent av skulle stärka USA:s inflytande över det oljerika landet. Ryssland har i flera fall agerat i strid med Haftars intressen. I december sade ryska UD att Gaddafis son Saif al-Islam måste spela en roll i Libyens politiska process, och i mars i år bjöds Khalid al-Mishri, ledande Tripolipolitiker och medlem i Muslimska brödraskapet, till Moskva.

9. Om striden om Tripoli ändrar maktbalansen eller om den främst resulterar i mer död och förödelse återstår att se. Oavsett utgång är det svårt att tro på en snar positiv vändning. Följderna av kriget som inte får nämnas lär fortsätta att plåga det libyska folket.