Michail Gorbatjov 1931-2022: Kontrarevolutionens aningslösa verktyg

Sovjetunionens förste och siste president Michail Gorbatjov har gått bort. Han blev 91 år.

I västvärlden är hyllningskören närmast gränslös. Gorbatjov får personifiera den process som lade det för borgerligheten så förhatliga sovjetsystemet i graven. På köpet påstås han ha avslutat kalla kriget, vilket är en omskrivning för att han lämnade fältet fritt för den våldets världsmakt som sedan början av 1990-talet förhärjat världen, ledd av USA och Nato.

I Ryssland är omdömet mer sparsmakat. För framförallt vanliga ryssar personifierar Gorbatjov den kapitalistiska kontrarevolutionens förödelse, som gav dem fattigdom, otrygghet och ond bråd död.

Givetvis spelar Gorbatjov en stor roll i berättelsen om Sovjetunionens sista år. Men som alla betydelsefulla ledare handlade han i ett komplext klassmässigt och politiskt sammanhang och i det framstår han närmast som en tragisk figur. Enligt egen utsago ville han reformera socialismen och demokratisera unionen. Men när krutröken lagt sig efter hans korta bana som reformator var såväl socialismen som unionen lagda i graven.

I mars 1985 tillträdde den 54-årige Michail Gorbatjov som generalsekreterare i Sovjetunionens Kommunistiska Parti, SUKP, detta sedan de åldriga företrädarna Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko avlidit i rask takt. Gorbatjov tog över rodret i ett parti som sedan årtionden var förstelnat och svårt byråkratiserat och över ett planekonomiskt system som ropade efter vitaliserande reformer. Rollen som reformator var som utskriven för den energiske och relativt unge Gorbatjov och han åtog sig den med entusiasm. Här skulle det röras om i den trögflytande sovjetiska grytan.

Det började illa. Med en totalt misslyckad kampanj mot alkoholmissbruket. Men våren 1986 trodde sig Gorbatjov ha hittat sitt spår genom slagorden ”glasnost”, öppenhet, och ”perestrojka”, omstrukturering. Diskussionsklimatet i Sovjet skulle demokratiseras och det föråldrade planekonomiska systemet skulle vitaliseras via marknadsekonomiska reformer.

Gott så, kan tyckas. Men icke. Genom öppenheten öppnade Gorbatjov för en aggressiv antikommunistisk kampanj i sovjetiska media och genom de marknadsekonomiska reformerna monterades det planekonomiska systemet successivt ner i en situation då en fungerande marknad bara existerade som en dysfunktionell tankefigur.

Resultatet lät inte vänta på sig. Det planekonomiska systemet i Sovjet fungerade väl under perioden 1929-1975, enligt västliga siffror betydligt bättre än den samtida kapitalismen. Efter 1975 stagnerade ekonomin, men systemet levererade tillväxt ända fram till 1989. Då kollapsade ekonomin med ett BNP-fall på 12,8 procent 1991. Men inte på grund av det planekonomiska systemet, utan på grund av att det planekonomiska systemet inte längre existerade. Som ett resultat av Gorbatjovs reformer.

Gorbatjovs reformer väckte starkt motstånd inom det förstelnade SUKP, där flertalet befattningshavare ville ha det som det alltid varit. Gorbatjov löste denna knut genom att attackera det parti han själv var generalsekreterare för. Det var därför han våren 1990 lät utropa sig själv till president, en post som dittills aldrig existerat i Sovjetunionen. Därigenom lämnade han partiet åt sitt öde och befattningshavarna åt klara sig på egen hand och bäst de kunde.

Genom att sidsteppa partiet satte Gorbatjov igång en process som med rätta kan kallas en kontrarevolution ovanifrån. Statliga direktörer vidtog mått och steg för att ta över de företag de basade över för egen del, som privategendom. Och stats- och partibyråkrater utnyttjade de marknadsekonomiska reformerna till att omvandla sig själva till entreprenörer, ofta genom ren svindel. Det är ingen tillfällighet att en stor majoritet av oligarkerna i dagens Ryssland har sin bakgrund i den sovjetiska byråkratin.

Det var knappast Gorbatjovs avsikt. Men hans reformer skapade den kapitalistiska klasskraft som 1991 lade den sovjetiska socialismen i graven och som ersatte den med destruktivt, rövarkapitalistiskt system.

Det var inte heller Gorbatjovs avsikt att upplösa Sovjetunionen. Tvärtom arrangerade han våren 1991 en folkomröstningen, där en stor majoritet av de deltagande sovjetmedborgarna (77,8 procent) sade ja till att bevara en förnyad union. Men i det läget hade Gorbatjovs politik och hans tilltag att utropa sig själv till president, skapat mäktiga centrifugala krafter, där ledarna i sovjetrepublikerna, som Boris Jeltsin i Ryssland, såg mer till sina egna fögderier än till unionen.

Det var Gorbatjovs politik som lade Sovjetunionen i graven, inte han själv. När han avgick på juldagen 1991 var han president över ingenting. Flertalet sovjetrepubliker hade då lämnat unionen eller stod i begrepp att göra det. Med Ryssland i spetsen.

I sina memoarer beklagar Michail Gorbatjov att han ”inte lyckades hålla perestrojkan inom ramarna för vad jag planerade”. Det är säkert ärligt menat. Men samtidigt aningslöst. Det är inte initiativtagarens vilja som styr omvälvande processer, utan de sociala krafter de släpper lösa. Det snällaste man kan säga om Michail Gorbatjov är därför att han var kontrarevolutionens aningslösa verktyg.

_____

Anders Carlsson är författare till boken Resa in i det okända – Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten.