Downton Abbey-skaparen Julian Fellowes nya kostymdrama The English Game har mötts av ljummen kritik. Det är halva tummar hit och två av fem stjärnor dit. 

Kritiken verkar mest bottna i att serien inte bjuder på ett lika digert och färggrant karaktärsgalleri som Downton.

Visst, här finns inga snärtiga änkegrevinnor – men handlingen tycker åtminstone jag är bra mycket bättre. För att inte tala om formatet, sex kompakta avsnitt istället för säsong efter säsong av överklasstjabbel.

The English Game utspelar sig i mitten av 1800-talet, i den professionella fotbollens gryning. Överklasslagen dominerar sporten. Än har inget arbetarlag vunnit FA-cupen. Något som kanske är på väg att ändras.

I centrum av dramat står två rivaler – den skotske arbetaren Fergus Suter, som får betalt för att spela – vilket tro’t eller ej var förbjudet, och lord Arthur Kinnaird, som liksom sina överklasskamrater har tid och möjlighet att hänge sig åt sporten på ett helt annat sätt än vanligt arbetande folk.

Suter och Kinnaird är till synes väldigt olika, men enas i sin kärlek till sporten.

Hur historiskt korrekt serien är låter jag förbli osagt. Men det är ett solitt tv-drama. Snyggt och välskrivet med känsla för både klass och fotboll.

Sporten används som ett dramaturgiskt redskap för att spegla klyftorna i det brittiska artonhundratalssamhället. Fellowes, själv lord och konservativ pär i det brittiska överhuset, är duktig på att skildra dessa klyftor. Och verkar, sin titel till trots, faktiskt inte tycka att de var helt och hållet av godo. Även om man får känslan av att han vill säga: ”Se barn, så här var det förr – tur att det löste sig”.