Ledare: Krigshets och upprustning i Sälen

Det kan bli krig i Sverige, utropar civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin på Folk och Försvars konferens i Sälen. Överbefälhavaren Micael Bydén förstärker omedelbart och säger att alla svenskar mentalt måste förbereda sig för krig.

Andra politiker och okritiska journalister stämmer genast in i skrämselkören. Budskapet är att nu är det allvar. Nu måste vi alla ta vårt ansvar och dra vårt stå till stacken, annars blir det som i Ukraina.

Inför dessa alarmistiska uttalanden borde alla ställa sig frågor om rimligheten och bevekelsegrunden för deras tillkännagivanden. Borde inte journalister kräva bevis och pappren på bordet om hoten mot Sverige som påstås vara så påtagliga att vi alla nu måste vidta åtgärder? 

Istället upprepas propagandan och medierna sänder inslag om hur vi konkret ska förbereda oss för den nya farliga situationen. 

Men propagandan är just propaganda. Överbefälhavarens utspel handlar primärt om att militären vill ha ännu mer pengar och ännu mer resurser.

För krigshetsarna räcker det inte med att försvarsanslagen fördubblats från 2020 till i år, av den svenska statsbudgeten kommer över två procent av årets resurser att gå till försvaret. Eller de offensiva stridskrafterna vore nog en bättre benämning, för samtidigt som ÖB slår på krigstrumman går statsminister Ulf Kristersson ut och säger att Sverige ska skicka upp till 1 000 svenska soldater till Lettland som där ska ställas under kanadensisk ledning i Natos styrkor.

Att det handlar om ett nytt offensivt skede från den svenska statsledningens håll borde stå klart för alla. Betänk ÖB:s ord samma dag som han varnar för krigsrisken: ”Det handlar om att gå från ord till insikt och framförallt att börja agera”. Socialdemokraterna vill vara med på tåget och hittar en egen nisch genom Magdalena Andersson som lovar att gå fram med ett utskottsinitiativ för att skapa en särskild svensk produktionslina av artillerigranater till Ukraina.

Det finns ett hot mot Sverige men det hotet kommer främst inifrån. Hotet heter svenska politiker som under lång tid steg för steg övergivit den framgångsrika politiken där neutralitet och alliansfrihet varit vägledande.

Visserligen hade neutralitetspolitiken sina skönhetsfläckar och banden till USA och deras allierade var omfattande men Sverige kunde föra en självständig politik och vara en röst för fred och nedrustning. Men efter kalla krigets slut har Sverige successivt knutits närmare USA-imperialismen och dess olika verktyg. 

Redan 1994 gick Sverige med i Natoprojektet ”Partnerskap för fred”. 2014 ingick Sverige värdlandsavtalet med Nato, ett avtal som 2016 godkändes av riksdagen, där endast Sverigedemokraterna röstade emot.

2017 beslutade EU om ett formaliserat och strukturerat försvarssamarbete, kallat Pesco. Här anslöt sig Sverige helt utan offentlig debatt. Vi hade kunnat stå utanför vilket Danmark valde att göra, fram till förra sommaren.

Inför folkomröstningen 1994 lovade ja-sidan att EU inte hade någon gemensam utrikespolitik eller något gemensamt försvar. Men socialdemokratiska och borgerliga löften vet vi ju alla vad de är värda. Redan 2003 inleddes EU:s samarbete med Nato via ”Berlin plus arrangemangen”.

EU och Nato blir allt svårare att skilja åt inom det militära området. Idag samarbetar de båda inom sju strategiska områden och har just nu drygt 70 olika gemensamma projekt. För precis ett år sedan kom i skymundan en ny gemensam förklaring om samarbetet mellan EU och Nato.

Av de 14 punkterna i förklaringen pekar punkt fem ut att Kinas ”politik innebär utmaningar som vi måste ta itu med”. Vidare slås fast att EU och Nato tillsammans ”bidrar till att stärka säkerheten i och utanför Europa” samt att de bygger på gemensamma värden.

Senaste steget var DCA-avtalet med USA, om att ge USA:s militär fri tillgång till 17 svenska militärbaser och att dessa soldater inte lyder under svensk lag. Här finns heller inget förbehåll mot att placera kärnvapen på svensk mark.

Den svenska Natoansökan och den löjeväckande processen kring den, både från svensk och turkisk sida, är väl känd. Det är inte Rysslands angreppskrig på Ukraina som skapat den farliga krigshetsarsituation som nu i Sälen tagit ytterligare kliv mot öppen konflikt. Det är svenska politiker som drivit in oss i ett allt allvarligare läge och som nu skrämmer upp folk ytterligare.

För nog stämmer det att det finns en ökad krigsrisk – om Sverige blir medlem i Nato. Som Natomedlem riskerar Sverige att dras in i ett potentiellt krig mellan USA och Ryssland, men också tvingas kriga för Nato i andra konflikter, vilket det nu talas öppet om.

ÖB Bydén säger till Aftonbladet att budskapet är enkelt: ”Du kan söka dig till en frivilligorganisation. Ställa frågor till din arbetsgivare. Se till att du har förutsättningar att göra ditt jobb även i en krigssituation. Bidra till att skapa ett samhälle som kan klara även ett krig”.

Ulf Kristersson ingjuter mod genom att slå fast att ”Ytterst handlar det om att med vapen i hand, och med livet som insats, försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva.”

Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson har inget att invända mot narrativet utan kommenterar enbart det hela på twitter med att konferensdeltagarna har ett ansvar att inte skrämma upp befolkningen. I Svenska Dagbladet hävdar hon rent av att vi ska lyssna på Försvarsmaktens krav på mer resurser.

Vi kommunister vänder oss emot krigshetsen och upprustningen. De frivilligorganisationer svenska folket i detta läge borde söka sig till är fredsorganisationer. Alla som kan bör engagera sig i fredsrörelsen.

Den förberedelse som samhället behöver inför framtiden är inte en omfattande och eskalerande krigsmakt – utan en utbyggd välfärd där sjukvården fungerar, bostäder byggs, skolan får mer resurser och där vi inriktar oss på fred och samarbete i stället för på krig och konkurrens.