Finns det fattiga barn i Sverige? I förra veckan dristade sig redaktionen för Uppdrag Granskning med Janne Josefsson i spetsen att ställa frågan. Måltavlan var en kampanj av Rädda Barnen där det framstår som om en kvarts miljon barn i Sverige fryser och går hungriga.
Josefsson ger sig därför ut i landet för att leta upp dessa hungriga och illa klädda barn. När han inte hittar några drar han snabbt slutsatsen att frivilligorganisationerna överdriver sina siffror för att folk ska bli mer villiga att skänka pengar. I förlängningen blir budskapet att fattiga barn lyser med sin frånvaro i Sverige. För att hitta riktig fattigdom måste vi åka till andra världsdelar.
Reportaget är ett exempel på den typ av sensationslystna och populistiska journalistisk som ofta dominerar mediebruset. Syftet med reportaget är inte att granska makthavare eller samhälleliga strukturer utan att skapa rubriker och därmed befästa Janne Josefssons roll som den grävande journalistikens klarast lysande stjärna.
I jakten på sensation är inga medel otillåtna. I reportaget träffar Janne Josefsson en sjukskriven kvinna som med tolv tusen kronor i månaden försöker skapa en trygg tillvaro för sina barn. ”Menar du att du är fattig när du får tolv tusen i handen varje månad utan att prestera något?”, är Josefssons kommentar.
I en intervju med författaren Susanna Alakoski, som särskilt intresserar sig för den moderna fattigdomen, presenterar Josefsson exemplet med mamman som inte kan låta sonen åka på en skolresa för några hundralappar samtidigt som hon röker för flera hundra varje vecka. ”Ska samhället verkligen finansiera hennes rökning?”
Det är så att man baxnar. Vad menar Josefsson? Att vi ska återgå till någon slags fattigvård där hjälpen från samhället är förenad med moralistiska förbehåll om hur mottagarna ska leva sina liv?
Fattiga barn är inte fattiga för att föräldrarna röker eller lägger pengarna på fel saker. De är fattiga för att vi lever i ett klasssamhälle med låglönejobb, arbetslöshet och allt större hål i det sociala skyddsnätet. Fattigdom är en klassfråga.
Poängen är att fattiga människor inte har några marginaler för livets svårigheter. En överklassmorsa kan både röka och pimpla vin utan att det går ut över barnens materiella behov.
I alla tider har kraven på skötsamhet varit högre på arbetande och fattiga. Men i ett välfärdssamhälle borde trygghetssystemen inte vara villkorade. Alla har vi rätt till ett drägligt liv, oavsett orsakerna till vår olycka. Och även om vi skulle ta oss rätten att anklaga föräldrar för att slarva bort socialbidraget så ska inte barnen behöva betala.
Uppdrag Gransknings reportage är mumma för alla liberaler som anser att fattigt folk ska hållas kort. ”Mycket intressant Uppdrag Granskning om barnfattigdom. Se det”, twittrade barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) redan samma kväll.
Och statsministern är säkert nöjd. När Rädda Barnen förra året presenterade siffrorna som avslöjar att det finns en kvarts miljon fattiga barn i Sverige anklagade han rapporten för att vara vänstervriden och utgå från ett relativt fattigdomsbegrepp.
Men fattigdom måste alltid mätas relativt. Barn i Sverige måste jämföras med sina klasskamrater, inte med barnen i fattiga afrikanska länder. Om vi likställer fattigdom med svält, blir det också lättare att acceptera de ökande inkomstskillnaderna. Att vissa barn hamnar utanför för att de inte har råd att delta i aktiviteter, för att de inte kan bjuda hem kompisar till en trång bostad eller för att de alltid har fel kläder. För de är ju i alla fall inte fattiga.
Men är dator och mobiltelefon verkligen en lyx idag, eller är tekniken en förutsättning för att kunna delta i ett normalt socialt liv? Går det att klara skolgången utan dator?
Eller som en annan mamma svarade i Uppdrag Gransknings reportage på frågan vad det är hon inte kan ge sina barn när familjen lever på socialbidrag. ”Jag kan inte ge mina barn lycka. Pengarna räcker inte för att vi ska känna oss som normala människor.”
Därför är fattigdom relativ. Och den som efter Uppdrag Gransknings journalistiska haveri råkar tvivla på just Rädda Barnens siffror kan vända sig till Statistiska Centralbyrån som drar samma slutsats. Omkring en kvarts miljon barn i Sverige lever under det så kallade fattigdomsstrecket, vilket innebär att hushållet har en disponibel inkomst under 60 procent av medianvärdet för hela befolkningen.
Under 2000-talet har andelen barn som lever under strecket ökat från 11 till 15 procent. Och det är som den före detta Sverigechefen för Rädda Barnen sa i reportaget. ”De [fattiga barnen] kanske inte svälter, men de far illa på alla andra sätt man kan fara illa på.”
