K:s nye partiordförande: ”Det behövs ett revolutionärt parti”
Efter Kommunistiska Partiets senaste kongress valdes Povel Johansson, Lokförare och medlem i Göteborgsavdelningen till ny partiordförande. Proletären träffar Povel för ett snack om framtiden för det parti som i dagarna fyller 50 år.
Den 4-6 september höll Kommunistiska Partiet sin nittonde kongress, efter en period av motsättningar inom partiet. På den nyvalda partistyrelsens möte därefter valdes lokföraren Povel Johansson till ny partiordförande.
Hur känns det?
– Det känns bra, jag är ödmjuk inför uppgiften. Det var egentligen inget drömläge i livet för min del, men vi stod i det läget i partiet att det behövdes så då får man steppa upp. Det känns positivt i den nya partistyrelsen. Alla deltar, kommer med idéer och vill agera.
Kan du beskriva dig själv kort? Vem är Povel Johansson? Och hur har din politiska resa sett ut?
– Jag är 32 år. Bor med sambo och barn i en hyreslägenhet i Gamlestaden i Göteborg. Jag arbetar som lokförare och är fackligt förtroendevald för Seko. Fast just nu är jag föräldraledig och hemma med min ettåring. Jag är uppväxt i Lerum utanför Göteborg. Efter gymnasiet pluggade jag lite strökurser och jobbade på mejeriavdelningen och i kassan på Hemköp i Mölnlycke. Jag bodde i Bergsjön då och det var sjukt långt att pendla, jag kände att jag behövde något nytt och letade lite på yrkeshögskolan. Jag sökte både svetsare och lokförare men efter att jag klarat testerna för lokförare valde jag det.
– När Irakkriget kom hade jag varit politiskt intresserad i några år men det var de stora protesterna mot kriget som gjorde att jag ville organisera mig. Lerum är lite av en överklasskommun och där fanns det bara Ung Vänster som ungdomsförbund på vänsterkanten. Trevligt folk, men ingen där hade arbetarbakgrund. Socialismen var mer ett välgörenhets- än ett klasskampsprojekt, och det kände jag mig inte hemma i. Så då pendlade jag in till Göteborg och gick med i RKU istället.
Vad innebär din roll som partiordförande?
– Jag ser min roll som en del i ett kollektivt ledarskap för partiet, tillsammans med vice ordförande i partistyrelsen, Jan-Åke Karlsson. Ingen av oss är partianställd på 100 procent och vi har båda en fot kvar i arbetslivet. Jag tror det kan bli en bra arbetsdelning som leder till både mer transparens och mer delaktighet. Vi måste bli av med ombudsmannatänkandet i vår organisation. Det är hela partistyrelsen som utformar partiets centrala arbete utifrån kontakterna med partiets avdelningar ute i landet.
Hur ser dagen ut för en lokförare?
– Det beror på lite på var man arbetar såklart, men jag kör pendel- och regionaltåg åt Västtrafik. Det är både tidiga morgnar och sena nätter. Ofta långa pass, vilket är både bra och dåligt. Våra tidiga morgonpass börjar redan halv fyra på morgonen. Morgonpassen börjar sällan efter sju, så det är få förskolor som är öppna då.
– Men vi kör inte bara, ofta har vi annat kringarbete. Vi flyttar vagnar på bangården, de kanske ska till sanering eller verkstad. Det ska också göras säkerhetskontroller på alla fordon varje dag och en hel del annat förarbete innan man kan köra iväg.
Du har nyss blivit pappa och ska både jobba och vara partiordförande, får du tid över till annat?
– Jag har svårt att hinna med och läsa så mycket som jag hade velat. Men poddar och radio kan jag lyssna på medan jag jobbar i alla fall. Jag brukade gå på Gais också och hade årskort. Nu släpper de ju inte in någon publik på matcherna, men jag hoppas jag kan få tid att gå när restriktionerna hävs.
Kommunistiska Partiet föddes för 50 år sedan, i en tid av en stark vänstervåg. Hur skulle du beskriva det politiska klimat som vi kommunister har att arbeta i idag?
– Jag tror många upplever det som ett ganska tufft klimat. Ofta är vi ensamma som organiserade kommunister på våra arbetsplatser och det är lätt att känna sig isolerad. På en del arbetsplatser har man inte några gemensamma raster alls, hur ska man då kunna snacka med varandra? Det är nog svårt över lag, inte bara för oss kommunister.
Hur kan vi bryta den isoleringen?
– Genom att stötta varandra politiskt och organisatoriskt. Partiet är ju ett redskap för att bryta isoleringen för den enskilda medlemmen. Känna att man är en del av en större rörelse där vi alla jobbar mot ett gemensamt mål. Även om man är ensam på arbetsplatsen kan andra komma och hjälpa till med till exempel tidningsförsäljning eller flygbladsutdelning. Det kanske finns liknande erfarenheter på andra håll i landet som man kan använda på sin arbetsplats.
– Det är sådant vi måste försöka samordna och bli bättre på. Back to basics, det finns inga genvägar. Vår ambition är att vi ska vara aktiva på alla arbetsplatser och i alla bostadsområden där det protesteras och drivs arbetarkrav.
Är det någon viss fråga som är extra viktig att lyfta?
– Det är såklart olika på olika arbetsplatser. Just nu är försvaret av Las i fokus för alla. Annars tror jag inte man ska vara kategorisk. Olika frågor är viktiga för olika delar av klassen. För vissa är det kanske delade turer och hyvling, för andra marknadshyror och renovräkningar. Det finns inte bara en utan massor av frågor som visar på kapitalismens oduglighet. Och som visar på att reformismen varken vill eller försöker mobilisera något motstånd.
– Det finns många frågor där det behövs ett revolutionärt socialistiskt parti som inte låser sig fast i det parlamentariska. Där det handlar om att bekämpa kapitalismen som system och om att arbetarklassen måste organisera sig för sina egna intressen. Och det är det som är vår styrka. Oavsett om du kämpar mot marknadshyror eller mot delade turer i vården så är det en del av samma kamp. Här måste vi också hitta sätt att sammansmälta dessa ofta isolerade och lokala kamperna till en större kamp för ett annat samhällssystem.
Kommunistiska Partiet har sedan sitt bildade profilerat sig som ett klasskampsparti. I partimärket står det förutom partinamnet även Klass mot klass. Vad innebär den parollen för dig?
– Det är partiets signum. Det betyder att vi rakt ut säger att huvudmotsättningen i samhället står mellan arbete och kapital. Den står också i direkt konfrontation med socialdemokratin och klassamarbetet. Vi söker ingen samförståndsanda utan tar konsekvent arbetarklassens sida i de olika uttryck klasskampen tar sig.
Men idag är klassmedvetandet lågt och många tänker nog inte ens på sig själva som arbetarklass. Och många arbetare tycker att invandringsfrågan är den viktigaste och söker sig högerut till SD, vad tänker du om det?
– Det är synd och ett resultat av 30 år av motgångar för arbetarklassen i det här landet. Men jag tror inte det kan leda till något annat agerande för oss.
– Om man i tider av låg klassmedvetenhet slutar fokusera på klassens förhållande till kapitalet så hamnar man snett. Att vara ett arbetarparti betyder inte att vi alltid ska tycka som arbetare tycker i allmänhet. Vi är ett arbetarparti därför att vi ställer frågan klass mot klass – arbete mot kapital – och är på arbetarnas sida och försöker få med dem i kampen för ett annat samhälle.
För många är ju frågor om integration och kriminalitet viktiga frågor, ska vi inte resonera om det?
– Jo, det ska vi. Men vi ska lyfta nivån också, just för att öka klassmedvetenheten. Det är det som är rollen för ett kommunistiskt parti. Hela den misslyckade integrationen är ju ett högerproblem. De har bra spin doctors på högerkanten, som lyckats utmåla det som att det är ”vänsterns” fel, när det är uppenbart att problemen med integrationen beror på ett fullständigt svassande för kapitalet. Alla ”uppmärksammar” de här frågorna idag. Om vi inte lägger det på en klassmässig nivå så skiljer vi inte ut oss på något sätt.
Du satt tidigare i RKU:s centralstyrelse där du var internationell sekreterare. Finns det några rörelser ute i världen som du tycker är extra intressanta just nu?
– Att blicka ut i världen är ett sätt att bryta känslan av isolering som kommunist. Och det är viktigt för att vi inte ska tappa blicken på målet. Vi behöver vara bättre att se på vilka framgångar det finns i andra länder för att få inspiration. Gula västarna är inspirerande på det sättet de har lyckats ena sina krav med fackföreningsrörelsen. Lite som jag sa innan, att kampen mot marknadshyror och kamp mot delade turer går att väva ihop. Det har man delvis lyckats med i Frankrike.
– I Grekland har kommunistpartiet KKE lyckats med en av våra målsättningar, att bryta socialdemokratins makt över fackföreningsrörelsen. Den stora valsegern för Mas i Bolivia i söndags är också inspirerande, och en viktig motkraft till den reaktionsvåg vi sett i Latinamerika efter att flera länder, som Venezuela och Bolivia, utmanat USA-imperialismen under 2000-talet.
Partiet har en turbulent period bakom sig. Flera ur den förra partistyrelsen har lämnat partiet. Hur ser du på framtiden för partiet?
– De här två åren med motsättningar har känts som förlorade år. Så tror jag det känns även för dem som inte valt någon tydlig sida. Vi behöver enighet i partiet för att kunna agera och motsättningarna har varit paralyserande. Jag tror det fanns en ambition i början att lösa motsättningarna utan att någon skulle lämna. Så det gjorde att det puttrade på för länge.
– Jag tror att för lite studier har varit en av anledningarna till att dessa motsättningar kunnat blossa upp. Perioder av reaktion, med högervindar och tysta arbetsplatser, påverkar ju oss som tänkande människor också. Och då måste partiet ha en idéutveckling som stärker medlemmar i det samhället som vi har nu. Där kan digitala studier och möten underlätta. Nu måste vi göra så för det finns inga alternativ, på grund av corona, men det borde ha gjorts för längesedan. Nu får vi de rutinerna och erfarenheterna.
– Det är också positivt att unga kamrater i avdelningarna tagit ansvar när andra har lämnat. Vi har också en föryngrad partistyrelse vilket bådar gott för framtiden.
Kommunistiska Partiet har som mål att Sverige en dag ska bli socialistiskt. Vid partiets grundande svarade den dåvarande partiordförande Frank Baude en gång att revolutionen kunde komma inom 30 år. Men socialismen känns idag längre bort än någonsin. När tror du att vi har socialism i Sverige?
– Så snart som möjligt, hoppas jag. Det enda hindret för att vi inte har socialism är vi själva, för kapitalismen är inte livsduglig i det här landet längre. En stark arbetarrörelse hade kunnat ta makten över det här landet. Som ekonomiskt system är kapitalismen oduglig och det är helt nödvändigt att vi förpassar kapitalismen till historiens soptipp, innan den hinner förstöra både mänskligheten och planeten.