I övre foajén till Skövde Stadsteater hänger, permanent, en av Sveriges (till formatet) största målningar med ett uttalat politiskt syfte. Målningen ”Penning contra liv” är ett verk av Vera Nilsson, färdigställt 1938. Den är utförd i plakatfärg på duk med måtten 4 x 6 meter.
Målningens ursprungliga syfte var att utgöra ett solidariskt stöd, för det spanska folket, i deras kamp under det förödande inbördeskriget 1936-1939. Verket tog åtta månader att färdigställa. Vera Nilssons ursprungliga tanke var att utförandet skulle vara en kollektivmålning. Hon tänkte ett arbete tillsammans med konstnärerna Maja Braathen och Siri Derkert, men så blev det ej, hon färdigställde målningen själv.
Framställningen tydliggör för betraktaren hur kampen om profit utgör en grogrund för krig och hur den internationella vapenindustrin lemlästar oskyldiga offer. Blickar vi ut över världen idag, så har målningen alltjämt en skrämmande och obruten aktualitet.
Vera Nilssons avsikt var att bilden skulle svida i åskådaren, att hennes konst skulle påverka människorna eller som Vera själv uttryckte saken – Målningen är ett rop!
Det drama som utspelas omfattar inte bara de stora världspolitiska händelserna, det är ett drama som också griper in i individens vardag, då vi varje dag via press, radio och tv får ta del av de konsekvenser som målningen belyser. Vera Nilssons målning är tillsammans med Albin Amelins verk ett av de få svenska exemplen på att under mellankrigstiden gestalta tidens destruktiva krafter och dess katastrofala följder.
Målningen domineras i mitten av en stor mörk form, vilken utgör en stridsvagn, som är på väg mot betraktaren och hotar att krossa allt som kommer i dess väg. Målningens färgskala är begränsad till stridsvagnens gråsvarta toner – en gråton som även dominerar grupper av människor i nedre delen av målningen. Övriga färgtoner är rödaktiga och ockra, med några få starkare färgklanger.
Överst, på krönet av stridsvagnen, står representanterna – grupperade i två delar – för kapitalet, svartklädda, bärande svarta höga hattar och plommonstop. Den rödfärgade figuren är präst och han utgör så en symbol för symbiosen mellan kyrka och kapital. Figurerna på stridsvagnen är schablonmässigt målade med likartade uttryck. Till höger på stridsvagnen står två män som tycks sköta kanonen, riktad ner mot gruppen av de lidande och sörjande mödrarna.
Övre delen av scenen präglas även av de aktiebrev som ”fladdrar” förbi. På aktie-breven kan betraktaren läsa namnen på de olika bolag som profiterar på kriget, såsom de svenska bolagen Bofors och Grängesberg. Aktiebreven täcker delvis den rödfärgade himlen.
Lidandet dominerar stora delar av målningen. Som en motkraft till det destruktiva kapitalet kan de i nedre kanten återgivna soldaterna utgöra. Under kriget bedrev den republikanska sidan en alfabetiseringskampanj. Att det är soldater på republikens sida går lätt att känna igen på den röda stjärnan som är placerad på varje uniformsmössa.
Framför stridsvagnen som närmar sig återfinns en grupp av individualiserade barn-ansikten. Till vänster syns en grupp i rosa toner som håller händerna för öronen, samtidigt som de försöker ropa genom förseglade munnar. Nedan den rosa gruppen en liten skara flyende som söker sig mot en kvinna, vilken bär ett till synes dött barn i sina armar.
Gruppen av sörjande mödrar återfinns till höger på bildytan. Kvinnorna ligger nakna på sina knän och uttrycker sin sorg gemensamt. Bakom dem återfinns kors. Framför de sörjande mödrarna ligger döda barn. Känslan av grupp förstärks, då de har ett gemensamt uttryck.
Citronerna och de andra frukterna, symboliserar Spaniens soliga klimat och de utgör även för Vera Nilsson en minnesbild från tiden hon vistades i Spanien under 1920-talet. En period som betydde mycket för henne. Bland frukterna ligger en bok av den spanske författaren Garcia Lorca, vilken i augusti 1936, i början av det spanska inbördeskriget, mördades av den fascistiska sidan.
Målningen låg i många år ihoprullad i ett lagerutrymme, men då Skövde kulturhus byggdes 1964 frågade Vera Nilsson om de var intresserade av hennes målning. Så blev det. Kulturhusets arkitekt Hans Erland Heineman ritade om väggen, så att den passade målningen. En del av förtjänsten från målningen skänktes av Vera Nilsson till en hantverksskola i Afrika.
Vera Nilsson växte upp i Jönköping. Sommartid vistades hon i morföräldrarnas hus i Borgholm på Öland. Ett hus, vilket hon senare kom att få överta.
Vera Nilsson föddes 1888. Hon gick i flickskola i Jönköping och utbildade sig därefter till teckningslärare vid Tekniska Skolan i Stockholm. Därefter studier för Carl Wilhelmsson på Valand i Göteborg. Under åren 1911-1912 studerade hon för bland annat kubisten Henri Le Fauconnier på Académie de la Palette i Paris.
Vera Nilssons måleri kännetecknas av ett kraftfullt expressivt uttryck. Hon har målat landskap, särskilt då från Öland, men också kärleksfulla barnporträtt. Många av hennes målningar föreställer dottern Catharina Nilsson. Med sin konst och sina bilder engagerade hon sig för de i samhället som hade det svårast och som var utsatta för dess orättvisor.
Vera Nilsson fick under sin bana många offentliga uppdrag, bland annat att utsmycka T-Centralen i Stockholm. Hon spelade genom sitt engagemang en avgörande roll för tillkomsten av konst i tunnelbanan i Stockholm. Vera Nilsson avled 1979.
För Vera Nilsson var konsten en inre angelägenhet, vilken handlar om försvaret av mänskliga värden.
