Är det möjligt att få reda på hur namngivna arbetare i Stockholm levde för mer än hundra år sedan? Går det att göra levande inte bara de stora historiska klasskampsbataljerna utan också saker som livets glädjeämnen för en arbetarfamilj och vilka sjukdomar de fick, hur det gick för deras barn i skolan och om mannen söp?

Ja det går, svarar Rainer Andersson, heltidsarbetande tågvärd i Stockholm, som ändå hunnit med att skriva två böcker och har fått stor erfarenhet av sådan forskning.

– Det är fascinerande, intressant och skrämmande hur man kan kartlägga människor. I min senaste bok är en del scener ihopljugna, men inte många.

När hans dokumentärroman, ”Om bara vi vill så går det”, utkom i fjol så låg tolv års arbete bakom. Allt började 1995 när Rainer Andersson gick reportagelinjen på Jakobsbergs folkhögskola.

– Då fick vi fyra tidningsartiklar som handlade om ”potatisupproret” runt Nytorget i Stockholm 1917. De namngav en ung kvinna, Clary Maria Ählström (bokens Clara Öhrnlund), som upprorsledare och det kom direkt för mig att jag skulle ta reda på vem hon var.

Högerns tidning Nya Dagligt Allehanda kallade detta uppror som hungern frammanat för ”pöbelexcesser”.

Vänstertidningen Folkets Dagblad Politiken hade rubrikerna ”Svåra hungerkravaller i Stockholm och Göteborg” och ”Tusentals svältande arbetarkvinnor på jakt efter potatis”.

– Från början var mitt arbete ren släktforskning, jag samlade data och insåg att detta kunde bli en bok. Utgångspunkten var faktiska händelser i familjens liv, som att familjefadern fick tbc.

Och sedan blev då arbetssättet att ta reda på och berätta om varför bland annat tbc var en sådan farsot bland fattiga människor.

Barnaga
I kapitlet som tar upp när bokens Clara började skolan år 1900 finns ett citat från lärartidningen ”Tidning för uppfostrare”. Pedagoger varnas där för att ge barnen slag mot huvudet, ty sådana kan ge bestående skador och upptäckas av omgivningen.

På så sätt ges läsaren en bild av hur det var att vara barn från underklassen.

Men Söders arbetarbarn lekte naturligtvis också och även detta finns med. Hur de lekte har Rainer Andersson inte gissat, utan här var metoden att under 1990-talet intervjua ett antal gamla söderbor.

Målsättningen blev till slut en bok som skulle bli en förening av historieskrivning och en berättelse om människor av kött och blod.

– Jag kom rätt så snart till uppfattningen att jag skulle skriva en bok också om arbetarrörelsen. Det nya jag kunde berätta var om kvinnans situation. Det finns kärleksfulla porträtt av arbetarmorsor och lite om till exempel murarhantlangerskor, men annars är arbetarkvinnorna undanskuffade i vår gängse historieskrivning.

Fast de stora klasskampshändelser bokens Clara eller hennes föräldrar och syskon fick uppleva finns med. Att skildra kampen mellan höger och vänster i den unga socialdemokratin och mellan arbete och kapital är en annan uppgift Rainer Andersson ställde sig.

Hur socialdemokratins höger med Branting i spetsen köpte sig bestämmanderätten över partitidningen och hur samme Branting var aktiv motståndare till kvinnlig rösträtt är gömda delar av historien som ”Om bara vi vill så går det” drar fram i ljuset.

– Därtill ville jag beskriva både Stockholms snabba utveckling och kampen för rösträtt. Klassperspektivet finns ju även här; den ensamstående överklasskvinnan hade till exempel rösträtt medan inga arbetarkvinnor fick rösta före 1921.

Just Stockholms blixtrande snabba utveckling under andra halvan av 1800-talet är antagligen en förutsättning för att Rainer Andersson skulle lyckas med sitt projekt.

Befolkningstillväxten var nämligen så stor att stadens myndigheter såg sig tvingade att införa en ny folkbokföring utanför kyrkan. Annars hade man inte haft kontroll över denna stad med våldsam inflyttning som fördubblade sitt invånarantal på trettio år.

Dessa mantalsböcker är noggrant förda och har varit en huvudkälla.

De beskriver bland mycket annat en fruktansvärd bostadsnöd. Normallägenheten för en arbetarfamilj på kanske åtta personer var på ett rum, i bästa fall med ett kök. För att klara hyran tillkom ofta flera inneboende.

Fattigdom
Rainer Andersson har följt familjen ”Öhrnlund” redan långt innan Clara föddes 1894. Flyttarna var många, arbetslöshet, sjukdom eller mannens supande gjorde att man ofta inte hade råd med hyran. En enda fylleribot kunde utgöra en månadshyra.

– Jag har plöjt metervis med polisprotokoll, berättar han. Familjens ovanliga efternamn gjorde att jag kunde hitta ett tjugotal gånger som mannen arresterades för fylleri.

Uppgiften i boken att Stockholm hade 15 ölbryggerier på 1890-talet blir inte kuriosa, den talar om att supandet var ett väldigt problem för arbetarrörelsen.

De så kallade sociala protokollen har varit en annan viktig källa.

I dessa kan man till exempel finna vad tillfrågade grannar anser om en familj som söker fattighjälp och om familjen gjort sig förtjänt av något understöd. Nöd och arbetslöshet behövde inte alls säkert vara skäl nog till att bevilja hjälp.

Precis som dagens moderater ansåg nämligen dåtidens styrande borgare i Stockholm att man alltid kunde misstänka arbetarna för att försöka smita undan sin arbetsplikt.

Dessa protokoll visar vilken total förnedring en arbetarfamilj i nöd blev utsatt för. Allt kunde överheten rota i. Rainer Andersson förklarar:

– I ett socialt protokoll kan det stå att familjen har pantsatt värdesaker för 75 kronor, att fadern är ”suput” eller att modern inte sköter hushållet.

Bokens Clara är en av få arbetarkvinnor från denna tid som blivit känd med namn. Precis under den tid den svenska revolutionen var nära framträdde hon och som Rainer Andersson påpekar:

– Säkert kände nästan alla i Stockholm till hennes namn efter hungerkravallerna på Nytorget. Då ordnades spontana insamlingar till henne och hennes barn när hon satt häktad innan rättegången. Efter ett tag tog tidningen Socialdemokraten över dessa.

Hyllning
Ett av hennes barn har berättat att verklighetens Clary Ählström aldrig fick ett öre av dessa pengar. De försvann och i hela sitt liv hatade hon sedan Per-Albin Hansson, som då var chefredaktör för tidningen.

”Om bara vi vill så går det” handlar inte bara om henne. Den är en hyllning till alla de anonyma arbetarkvinnor i Stockholm som fick barn och män att överleva i den ständiga nöd som rådde.

Men boken är också något mera, Rainer Andersson förklarar:

– Unga människor med politiskt intresse ska kunna läsa den som en historiebok. Medvetet har jag begränsat antalet namn till ett fåtal. Istället vill jag låta historien rulla på.

LASSE SIMMONS
Proletären 34, 2008