En teaterföreställning om mens, ska det verkligen vara nödvändigt? I dessa tider när varenda tioåring vet vad som väntar bakom hörnet och pms-problem kan avhandlas kring middagsbordet.

Teater Tamauer återanvänder sitt recept från förra föreställningen Exkluderad och kokar ihop antologitexter med texter skrivna av ensemblen. I Mens är den litterära förlagan ”Kvinnor ritar bara serier om mens” och resultatet är en humoristisk och lågmält feministisk revy om menstruationens alla vedermödor.

En stor del av behållningen ligger i skådespelarna Helena Gezelius och Åsa Gustafssons klockrena samspel, komiska timing och befriande brist på fåfänga. Den kvinnliga erfarenheten gestaltas lika mycket med kroppen som med de löst sammanfogade textfragmenten.

Precis som hos Liv Strömqvists ”Kunskapens frukt” finns hos Teater Tamauers Mens en folkbildande ambition och föreställningen inleds med en genomgång av kvinnans hormonstyrda cykel, denna vågrörelse i kroppen som vi känner sämre än vi tror. Kvinnan har ju trots allt varit det andra könet i många tusen år och kunskapen om kvinnokroppen har styrts av manliga forskares intressen.

Det finns därför en poäng i scenen där skådespelarna förvandlar sig till menstruerande män för att åskådliggöra hur annorlunda vi hade talat om mens om mens vore en fråga för det första könet. Åsa Gustafsson fullständigt briljerar i denna karikatyr av en man som ska förklara tingens ordning för publiken.

För hur frigjorda vi än tycker oss vara så är det kvinnliga könsorganet och dess funktioner fortfarande något som vi förväntas tala lite tyst om. Det finns en anledning till att vi smusslar med mensskydden, att mensfläckar på byxorna betraktas som en social katastrof och att mensblodet i reklamvärlden fortfarande är blått.

Som den australiensiska feministen Germaine Greer yttrade i det tidiga 70-talet: ”Betraktar du dig själv som frigjord, så fundera bara på hur det skulle kännas att smaka på ditt eget mensblod – mår du illa vid blotta tanken har du fortfarande långt kvar.”

Även om Greer drog saken till sin yttersta spets döljer sig en viktig kärna i hennes påstående. Så länge kvinnokroppen betraktas som pinsam eller äcklig är den inte heller vår egen.

Den första mensen skulle, som Teater Tamauer så fint beskriver det, kunna vara ett okomplicerat bevis på vuxenblivandet hos en människa av kvinnligt kön. Men i ett patriarkalt samhälle är mensen också ett bevis på att du tillhör det underordnade könet.