När idéerna tryter i drömfabriken är återbruk av redan existerande fiktiva figurer ett säkert och vinstgivande kort. I sommarens storfilm nummer ett, Legenden om Tarzan, gör svenska exporten Alexander Skarsgård sin version av den drygt hundra år gamla djungelhjälten.
I filmens nu har Tarzan lämnat Afrika och återtagit sin födslorätt och sina privilegier som adelsman i London. Men rykten om att Belgiens kung Leopold planerar att förslava befolkningen i Tarzans älskade Kongo får honom att återvända som frihetskämpe.
Tillsammans med sin stridbara hustru Jane, en krigsveteran och slaverimotståndare från USA och sina vänner ur lokalbefolkningen tar Tarzan med lika delar intelligens och råstyrka upp kampen mot kung Leopolds ondskefulla sändebud i regionen.
Det som följer är sedan en välgjord äventyrsfilm med få överraskningar.
Ändå är det intressant att se hur effektivt Hollywood anpassar sin produktion till rådande världsläge och politiska klimat. Just för att dessa storsatsningar måste gå hem hos en bred publik blir de en spegelbild av samtiden även när de gör anspråk på att skildra en mer eller mindre avlägsen dåtid.
Berättelsen om Tarzan (första boken kom 1914) är i original naturligtvis bärare av en massa kolonialt tankegods som inte skulle kännas helt fräscht i biosalongerna 2016.
Imperialismen har förändrats en hel del under det sekel som passerat, och därför måste också Tarzan bli en annan. Även om jakten på råvaror och marknader är densamma så har det öppna kolonialväldet fått ge vika för skuldsättning, krig via ombud och ”humanitära interventioner”.
Därför kan en film som Legenden om Tarzan så tydligt ta avstånd från rasismen och folkmordet i Kongo samtidigt som nya planer för att sprida kaos och katastrof i Mellanöstern dras upp i Vita huset.
Ändå finns de rasistiska, eller snarare imperialistiska, stereotyperna där under ytan. Det är trots allt den vite europén, den driftige nordamerikanen och den starka västerländska kvinnan som räddar lokalbefolkningen från ondskan.
Dessutom framställs i filmen våldet mot Kongos folk som ett historiskt misstag, ett vansinnesdåd orsakat av enskilda kolonisatörers galenskap, snarare än en logisk följd av den kapitalistiska ekonomins utveckling.
Men när nu hjärnan bakom slaveriplanerna efter Tarzans ingripande blir uppäten av en krokodil i slutet av filmen, hur förklara det folkmord som sedan faktiskt ägde rum i verklighetens Kongo?
Men sådan bristande logik bekymrar inte drömfabriken. Det är bara att zooma in på den obligatoriska slutkyssen i snyggt motljus.
