Efter klimatmötet i Katowice: Läget är allvarligt – men det finns hopp

Under de gångna två veckorna har FN:s klimatmöte hållits i Katowice i Polen. Ett möte som hålls mot en mörk bakgrund, där verkligheten överträffar de prognoser klimatforskarna satt upp.

Enligt Världsmeteorologorganisationen WMO är jordens medeltemperatur på väg mot en höjning med 3-5 grader i slutet av det här århundradet om inte radikala åtgärder sätts in nu. Ändå fortsätter koldioxidutsläppen att öka och sedan 1990 har växthusgasernas värmande effekt ökat med 41 procent. WMO konstaterar därför att ”utan snabba sänkningar av koldioxid och andra växthusgaser kommer klimatförändringen att ha ökande destruktiva och oåterkalleliga effekter för livet på jorden.”

Klimatforskarna har hittills varit mycket återhållsamma i sina uttalanden, men nu har de skärpt tonen. Nobelpristagaren Mario Molina är kritisk till FN:s Klimatpanel IPCC:s rapporter som han menar är allt för försiktiga. ”Självförstärkande återkopplingar kan skapa kaos i klimatsystemet innan vi hunnit tämja vårt energisystem” säger han. ”Det är ganska paradoxalt: IPCC utsätts ständigt för klimatskeptikers vältrande, men om det finns något skäl att vara kritisk mot IPCC så är det att de är för försiktiga”, säger professorn i miljövetenskap Johan Rockström.

Men det finns också hopp. Chefen för WMO, Petteri Taalas, menar att de tekniska och ekonomiska förutsättningarna finns för att hålla temperaturökningen vid 1,5 grader. Men då gäller det att politikerna agerar och att de agerar både snabbt och kraftfullt.

Mot bakgrund av den akuta situationen för klimatet blev resultatet av mötet i Katowice nedslående. Den låga ambitionsnivån från Parisavtalet höjdes inte. Istället resulterade mötet i en luddigt formulerad regelbok.

Mötet ställde sig inte heller bakom IPCC:s senaste vetenskapliga rapport om 1,5 grader, man endast noterade att den presenterats. Utvecklingsländerna kommer inte att få det ekonomiska stöd som krävs för deras omställning trots de rika ländernas historiska ansvar. De stora kol- och oljeproducerande länderna, som USA, Saudiarabien och Ryssland, har dessutom blockerat förhandlingarna.

Trots de redan påtagliga klimatförändringarna så finns det fortfarande klimatförnekare. Framförallt har de ett visst inflytande i USA där självaste president Trump hör till dem.

Starka ekonomiska intressen stödjer klimatförnekandet. Redan på 1940-talet visste fossilindustrin om att utsläppen skulle orsaka en uppvärmning. Ändå höll de tyst och idag avlönar de oseriösa forskare för att sprida lögner om att klimathotet inte existerar. Även Svenskt Näringsliv deltar i detta genom att ifrågasätta klimatberäkningarna och kräva ytterligare studier för att förhala klimatarbetet.

Förnekarna ifrågasätter om uppvärmningen orsakas av mänskliga aktiviteter. De hävdar att det är naturliga orsaker som solaktivitet, vulkanutbrott och förändringar i jordens rörelser som ligger bakom.

Det är ställt utom allt tvivel att det är människans utsläpp av koldioxid som ligger bakom den nu pågående globala uppvärmningen.

Andra frågar om det inte kan vara så att över- och medelklassen använder klimathotet för att genomföra nedskärningar och angripa arbetarklassen och befolkningen på landsbygden. Klimathotet kanske bara används för att hålla tillbaka de berättigade kraven på utveckling i de fattiga länderna?

Det är riktigt att solen, jordaxelns lutning och vulkanisk aktivitet är viktiga faktorer som påverkar klimatet. Solens aktivitet varierar, men inte tillräckligt för att förklara den uppvärmning som nu pågår. Jordaxelns lutning och jordbanans form varierar också och gör att inflödet av solenergi till jorden förändras, men dessa cykler borde just nu göra så att klimatet blir kallare.

Även stora vulkanutbrott kan påverka klimatet när enorma mängder stoft och svavelföreningar sprids högt upp i atmosfären och förhindrar att solenergin når ner till jordytan. Men det leder till en tillfälligt sänkt temperatur på jorden.

Växthusgaser har däremot en mycket stor inverkan på klimatet. En viss mängd växthusgaser i atmosfären är bra och bidrar till att upprätthålla en lagom temperatur på jorden, men ökar mängden blir planeten varmare.

Det är ställt utom allt tvivel att det är människans utsläpp av koldioxid som ligger bakom den nu pågående globala uppvärmningen. Under den gångna halvmiljonen år har koldioxidhalten aldrig varit högre än 300 ppm (parts per million). Sedan industrialismens början har halten stigit med drygt 30 procent och just nu ligger den klart över 400 ppm.

Den höga halten av koldioxid kommer inte att minska även om vi snabbt skulle upphöra med utsläppen. Den kommer för lång tid att bli kvar i atmosfären och fortsätta att bidra till ytterligare uppvärmning. Ska vi kunna förhindra en klimatkatastrof måste utsläppen minska radikalt så att vi snarast når nollutsläpp.

En klimatpolitik som ska vinna bred uppslutning måste utgå från folkens verkliga behov. Som Göran Greider uttrycker det: ”Det går helt enkelt inte att lösa klimatkrisen utan långt mer av planerad ekonomi och långt mer av fördelningspolitik. Den som tror något annat är en del av klimatkrisen.”

De flesta politiker inser att de stigande temperaturerna är ett faktum, ändå sluter de upp bakom det rådande ekonomiska systemet och låter klassklyftorna öka dramatiskt, både internationellt och i Sverige. Bara de rikaste blir rikare. Förutom den uppenbara orättvisan får det en förödande effekt på klimatet. Det är de rikaste tio procentens konsumtion som står för nästan hälften av koldioxidutsläppen.

Ska klimatrörelsen kunna växa måste den utgå från de krav på arbete, bostäder, mat, hälsa, resor och social trygghet som vanligt folk har. För att exempelvis åstadkomma en minskning av privatbilismen i städerna måste man börja i rätt ände. Inte med trängselskatter eller höjda bensinpriser utan med en utbyggnad av en väl fungerande och avgiftsfri kollektivtrafik.

Det visas med all tydlighet av de Gula västarnas protester i Frankrike där bensinpriset blev den tändande gnistan. Det visas också av göteborgarnas upprördhet mot den orättvisa trängselskatten i staden.

Lägg inte klimatansvaret på oss konsumenter – politikerna måste agera

IPCC framhåller att utsläppsminskningar är nödvändiga i alla samhällssektorer och att det krävs omfattande livsstilsomställningar. Men de poängterar samtidigt att det är feltänkt och ansvarslöst av politiker att lägga över ansvaret för detta på konsumenterna. Miljö- och klimatfrågan kan inte reduceras till en fråga om konsumentmakt.

Visst måste vi alla göra det vi kan, men då måste vi också få förutsättningar att göra det. Det är staten och kommunerna som måste ta det stora ansvaret för att vi ska kunna hejda en klimatkatastrof. Kunskapen finns, ekonomi och teknik för åtgärder finns. Det som saknas är en stark klimatopinion som sätter press på politikerna, som tvingar politikerna att genomföra de nödvändiga investeringar och regleringar som krävs för att ställa om infrastruktur, energisystem, industri- och livsmedelsproduktion.

Ska vi kunna bygga ett hållbart samhälle krävs varsamhet med alla planetens tillgångar, som råvaror, skogar och inte minst odlingsbar jordbruksmark. Att som nyliberalerna utgå från att enbart tekniska innovationer ska lösa problemen håller inte. Det är bara deras sätt att försöka upprätthålla ”business as usual”.

För den sakens skull ska man inte vara teknikfientlig. Nu finns ett nytt tekniskt framsteg som väcker förhoppningar. I Norge har statliga investeringar gjort det möjligt att fånga in koldioxid från stora utsläppskällor. De har dessutom byggt upp ett infrastruktursystem för att transportera den insamlade koldioxiden och pumpa ner den för lagring under havsbottnen. Hittills har intresset från svenska företag och politiker varit svalt, men visst är detta något för SSAB, Cementa och Preemraff som alla orsakar mycket stora koldioxidutsläpp.

Både klimathotet och slöseriet med jordens resurser gör att vi måste börja tänka om och tänka nytt. Måste det verkligen vara så att både jobben och välfärden ryker om tillväxten minskar? Är det rimligt att vi måste arbeta mer, bara för att kunna konsumera mer? Eller kan den tillväxt som skapas av arbetande människor istället användas till kortare arbetstid och utbyggd välfärd?

Om vi tänker bortom kapitalismens krav på ständig tillväxt så kan vi se att klimatåtgärder inte behöver betyda att vi tvingas leva fattiga och trista liv. Men det kräver att klimatåtgärderna genomförs med rättvisa och hållbarhet som utgångspunkt.