Vittnesmål från Gaza: ”Lämna oss inte ensamma”

När vi vaknade den 7 oktober hörde vi märkliga, intensiva ljud, som visade sig vara missiler och explosioner. Vi försökte förstå varifrån ljuden kom, men det tog flera timmar innan vi fick veta från nyheterna på tv att det handlade om krig. En del av ljuden vi hörde från stadens himmel var bekanta från tidigare krig.

Vi vaknade skräckslagna, och barnen grät av rädsla. Vi försökte lugna dem, men stämningen i huset var fylld av oro och en känsla av att något onormalt och farligt skulle ske.

Vi hade ingen aning om att det skulle bli ett långt krig. Två dagar tidigare hade vi köpt mat för en vecka, som vi brukar göra, så vi behövde inte gå till marknaden på ett tag. Våra grannar och hela området trodde inte heller att det skulle bli ett långvarigt krig.

Den 13 november 2023, mitt i natten vid ett-tiden, fick vi meddelanden om att evakuera våra hem. Vi försökte lugna barnen, som var i panik av de intensiva bombningarna. Flera av våra grannar, vänner och familjemedlemmar miste sina liv. Det var mycket smärtsamt, men vi hade inte tid att sörja.

Tidigt samma morgon påbörjade vi vår första flykt. Det var en mörk och skrämmande natt, och vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Vi gick till en väns hus och stannade där en timme, men vi fick höra att även deras område var hotat. Vi flyttade vidare till en annan plats men blev tillsagda via sms att lämna staden Gaza och bege oss söderut.

Förvirrade och rädda började vi diskutera vad vi skulle göra. Under gryningen bestämde vi oss för att följa instruktionerna. Vi tog oss till sjukhuset al-Shifa, där tusentals människor hade samlats för att resa söderut. Efter stora svårigheter lyckades vi hitta en transport till Deir al-Balah, där vi bodde hos släktingar.

Under krigets första månader bodde vi tillsammans med över femtio personer i samma hus. När situationen förvärrades flyttade vi till Khan Younis och satte upp ett tält av tyg. Sommaren var extremt varm, och livet i tältet var outhärdligt. Tillgången till mat och vatten var minimal, och vi kämpade för att överleva.

När vi senare fick varningar om en markoffensiv tvingades vi lämna tältet och återvända till Deir al-Balah. Där fortsatte vi att flytta från plats till plats, ständigt på jakt efter en säker plats. Nu, efter fjorton månader av krig, bor vi fortfarande i ett slitet tält utan skydd mot vinterkylan eller de svåra förhållandena.

Som konstnär brukade jag måla varje dag och hålla workshops för barn och ungdomar. Men under de första månaderna av kriget var det omöjligt. Efter två månader började jag dock återhämta mig och genomföra workshops för barn som en form av psykologisk bearbetning, både för dem och för mig själv. Jag började också skapa konst med enkla material.

Privat

Majed Shala inspekterar barnens alster.

Min vädjan till världen är: Lämna oss inte ensamma. Stöd oss i dessa svåra tider. Stoppa kriget. Vi är civila som vill leva i fred, precis som alla andra människor i världen. Vi är era bröder och systrar i mänskligheten.

Jag saknar mitt liv före kriget, när jag hade ett stabilt hem och en ateljé som nu är förstörd. Jag var med och grundade Shababeek Contemporary Art Group, vars konstcenter bombades sönder av Israel. Jag har förlorat allt – mina målningar från de senaste 35 åren, mitt hem och mina ägodelar. Det enda jag har kvar är mina id-handlingar, min telefon och kläderna jag bar.

Jag hoppas att detta krig snart tar slut, att förlusterna upphör och att oskyldiga människor slutar dö. Jag hoppas att alla får återvända till sina hem i fred.

Jag kan inte återvända till mitt hem just nu, och det är mycket svårt att nå det. Vi väntar på den andra fasen av vapenvilan. Mitt hem är fullständigt förstört och ingenting finns kvar. Men jag är glad att kriget har stoppats och att dödandet har upphört. Det är i sig något viktigt för mig och för alla människor.

När det gäller hemmet behöver vi stöd från resten av världen för att hjälpa oss att bygga upp våra hus och återgå till ett liv i fred och trygghet, utan att återvända till kriget.