Det svenska kulturarvet består inte längre av Bellman, Strindberg och Selma Lagerlöf. Det består av att ärva en plats vid middagsbordet och sedan skriva en krönika om hur hårt man arbetat för att få sitta där.

I Aftonbladet den 2 november beskriver Katja Palo hur svenska nepobabys grälar med andra nepobabys om vem som har rätt att kalla vem för nepobaby.

Det är som ett familjegräl på Östermalm, fast med statligt presstöd.

DN:s Amanda Sokolnicki har kritiserat den unga moderaten Alice Landerholm, dotter till Henrik Landerholm, för hennes ovilja att erkänna familjebakgrundens betydelse. Alice säger sig inte ha glidit fram på någon räkmacka. Tvärtom har hon överkompenserat med hårt arbete.

Naturligtvis. I Sverige arbetar alla hårt. Skillnaden är att vissa måste söka jobb medan andra redan känner den som håller i anställningsintervjun.

Men knappt hade Sokolnicki hunnit påpeka detta förrän någon upptäckte att hon själv är dotter till kulturjournalisten Anders Q Björkman.

Ridå.

En nepobaby kritiserar en annan nepobaby för att inte förstå sina privilegier, varpå en tredje nepobaby påpekar att den första också är nepobaby.

En fjärde skriver en analys.

En femte får ett sommarprogram.

En sjätte är redan bokad till Babel.

Och den sjunde, vars pappa känner producenten, förklarar att vi måste lyssna på nya röster. 

I Sverige har vi avskaffat adeln som politiskt system men behållit den som rekryteringsmetod.

Förr ärvde man gods och grevskap. Numera ärver man en kontaktbok, ett efternamn och en självklarhet inför att bli lyssnad på.

Den moderna svenska aristokratin är mycket demokratisk. Alla får vara med, bara någon i familjen redan är där.

Och dess medlemmar är nästan undantagslöst självgjorda.

De har kämpat, tvivlat och skickat manus. De har fått avslag. Ibland har de till och med tvingats ringa en bekant till mamma för att få veta varför.

Nu har den yngre generationen dessutom upptäckt en genialisk lösning: att kalla sig nepobaby med ett skratt.

Det som tidigare kunde betraktas som ett demokratiskt problem har förvandlats till en identitet. Man kan rentav vara en stolt nepobaby.

Det är som om den gamla godsägaren hade börjat kalla sig stolt feodalherre på Instagram och därmed ansett jordfrågan löst.

Det verkliga problemet är inte att några kulturpersonligheter har berömda föräldrar. Ingen kan välja sin släkt.

Problemet är att samma sociala kretsar fortsätter att avgöra vilka som ska höras, publiceras och uppmärksammas.

Katja Palo påminner om Arbetets uppgift att endast tolv procent av riksdagsledamöterna har bakgrund i arbetaryrken.

Här har vi ett demokratiproblem som är betydligt större än frågan om vem som får kalla sig nepobaby.

Kulturen borde vara platsen där sådana maktordningar ifrågasätts. 

I stället ägnar den en häpnadsväckande del av sin energi åt att diskutera hur det känns att växa upp i dess egen överklass.

Vi får böcker om kulturbarndomar, intervjuer om kulturbarndomar och debatter om huruvida kulturbarndomar är en fördel eller en belastning.

Snart kommer väl en statlig utredning om kulturbarnens utsatthet.

Med en kulturchefsdotter som särskild utredare.

Och en kulturchefsson som skriver slutrapporten.

Ingen ska behöva be om ursäkt för sina föräldrar. Men ingen borde heller behöva berömmas för att ha upptäckt sina egna privilegier.

Så fortsätt gärna kalla er nepobabys. Sätt det på visitkortet. Brodera det på kudden. Gör en podcast om hur svårt det är att vara barn till någon som alla känner.

Men kalla det inte klassmedvetenhet.

Det är bara ännu ett familjekalas.

Och som vanligt står resten av Sverige utanför och diskar. 

Ulf Nygren

Dramatiker