Ledarkrönika: Låt inte medelklassens språk ta över!

Det kom en ny arbetskamrat till jobbet en dag. Chefen presenterade nyförvärvet. ”Det här är din nya kollega.”

I helvete, tänkte jag. Det är ingen kollega, det är min nya arbetskamrat. Det har gått några år sedan dess. I min värld var det och är det tjänstemän och chefer som är kollegor, typ läkare och lärare. Idag har alla knegare från hög till låg blivit kollegor.

Visst. Språket förändras över tid. Men här rör det sig om mer än språket. En slags social botoxspruta. Det ska vara lite finare på ytan.

Men vad som är än värre, det är att det är en del i individualiseringen. Att på riktigt vara en arbetskamrat eller för den delen en jobbarkompis är ett uttryck för inkludering. Att vara kollega är att i någon mening jobba parallellt.

Det finns en uppsjö av språkliga förändringar där man försökt skriva upp yrkets status genom att förfina beteckningen. Städerska till lokalvårdare är väl det mest kända. Men ett finare namn hjälper inte när städytorna blir större och det ska moppas fortare för att hinna med.

Vad hjälper det att heta pedagog istället för förskollärare, när barngrupperna växer och arbetstrycket blir större?

Låt mig ta några andra exempel när begreppen och orden är lömska och förrädiska. För ett antal år sedan slutade man kalla psykiskt sjuka och handikappade för patienter, som istället blev brukare som kastades ut ensamma och isolerade i egna boenden.

Eller när ädelreformen infördes och det skulle avhospitaliseras. De vårdkrävande multisjuka äldre blev till brukare och kunder. Manegen krattades för den privata marknaden att göra entré. Resultatet ser vi idag om vi inte sett det tidigare.

Idag har vi chefer som jobbar hemifrån, sköterskor som mer och mer sköter sitt på ett kollegialt vis medan undersköterskorna som sköter den tunga och basala omvårdnaden lever sitt eget liv. De kallar sig kollegor men behöver en jävligt bra kamrat för att klara av sina uppgifter och arbete.

Man kan tycka att det saknar betydelse, att det är en ickefråga vilka namn och begrepp som används. Men jag anser att det är en del av borgarnas och medelklassens påtagna företrädesrätt att vara normgivande. Ett sätt att osynliggöra arbetarklassen. Inte minst så har man sedan länge ersatt klassbegreppet med socialgrupps-snacket.

Språket är en viktig identitet. Det betyder inte att man inte kan, och måste kunna, förändra och utveckla sitt språk. Men ska man vara en ”stolt arbetare” måste man också vara stolt över sitt språk. Proletärens slogan är ju ”Av arbetare, för arbetare”. Ska vi leva upp till det måste vi prata klartext, något som medelklassen och överklassen avskyr.