Tre veckor kvar till EU-valet och partierna gör vad de kan för att pumpa upp intresse för ett spektakel som majoriteten av väljarna med rätta vänder ryggen i avsmak.
Varför rösta i ett val som bara går ut på att ge legitimitet åt en i grunden odemokratisk EU-makt? Varför rösta på EU-kommissionens rätt att diktera lagarna i Sverige och EU-domstolens rätt att underkänna fackliga stridsåtgärder och svenska arbetsmarknadsregler?
I valet skall de svenska väljarna utse 18 av 736 ledamöter i EU-parlamentet. Det är dessa arton skrottar som skall åstadkomma de mest fantastiska underverk, om man skall tro de deltagande partierna, alltifrån att måla den lagstadgade högerpolitikens EU i socialismens röda färg till att rädda såväl klimatet som den fria fildelningen från undergång.
Från arvodeskåta politiker och predikande journalister får vi veta att det är en plikt att rösta och att det spelar roll
hur vi röstar. En sosse eller moderat gör skillnad, sägs det. Men det är bara som det sägs. För väl på plats i Bryssel och Strasbourg röstar sossar och moderater lika i nio omröstningar av tio. För att sossar och moderater ingått allians i EU-parlamentet.
Glöm detta med höger mot vänster. Det gäller inte i EU-valet. Där är varje röst istället en röst på EU som institution och på EU:s makt att styra och ställa, bortom allt vad folkligt inflytande heter.
Det märkliga är att detta med höger och vänster inte tycks gälla i Sverige heller, åtminstone inte det andra halvåret 2009, då Sverige presiderar som ordförandeland i EU. Inför denna begivenhet anmodar Fredrik Reinfeldt om borgfred, om nationell samling, som om ordförandeskapet innebar ett krig eller åtminstone ett hot mot Sverige som nation.
Mona Sahlin och hennes vänner gnölade lite, när de instruerades av den ansvarstyngde EU-ordföranden Reinfeldt. Men bara lite. För givetvis står hela oppositionen bakom högerledaren i hans stora värv. För Sveriges ära. Genom löftet att inte gräla i onödan under ordförandeskapet.
Det var ett lätt löfte att avge. En opposition som varit osynlig i snart två år kan gå och gömma sig i ett halvår till utan att det gör nämnvärd skillnad. Men det är ändå fullständigt oacceptabelt.
Med en regering som står fullständigt passiv i krisen – som räddar banker, men offrar jobb – så är det sannerligen inte borgfred som Sveriges arbetare behöver, utan klasskrig.
Vi vet inte vilken skepnad Fredrik Reinfeldt kommer att klä sig i under ordförandeskapet. Skall han månne leka europeisk statsman, med Carl Bildt som högfärdig bisittare, för att lämna den nationella politikens småttigheter till mindre upphöjda hantlangare? Men det spelar inte så stor roll. För oavsett om Reinfeldt kallar sig statsminister eller EU-ordförande, så bör han mötas av protester.
Årets ordförandeskap ser inget toppmöte, som i Göteborg 2001. För att komma undan folkliga protester är toppmötena numera lokaliserade till Bryssel. Men det kommer att hållas elva ministermöten, fördelade på Göteborg, Jönköping, Malmö, Stockholm, Umeå, Växjö och Åre.
Det är möten av låtsaskaraktär, utan beslutanderätt, mest till för att ge sken av att Sverige har något att säga till om i EU och för att ge ordförande Reinfeldt och hans ministrar möjlighet att sola sig i den högst tvivelaktiga EU-glansen.
Den möjligheten skall vi inte ge dem. Varhelst EU dyker upp bör EU mötas av protester och av kravet på att Sverige skall lämna EU.
Men huvudmålet måste vara den anmodade och accepterade inrikespolitiska borgfreden. Fredrik Reinfeldt må vara EU-ordföranden hur mycket han vill, men han är och förblir statsminister och chef för en arbetarfientlig högerregering, för en regering som bara tittar på när krisen raserar jobb och välfärd. I den egenskapen bör Reinfeldt jagas fan i våld, så EU-ordföranden han är. Och med honom hela patrasket av inkompetenta ministrar.
Det handlar om arbetarklassens framtid. Men också om arbetarklassens ära. Det är inte bilden av borgfred vi skall förmedla till Europas kämpande arbetare under ordförandeperioden, då får vi skämmas. Utan bilden av klasskamp.
Låt oss börja redan 7 juni. Genom att bojkotta EU-valet. Ju lägre valdeltagandet blir, desto starkare blir signalen om att Sveriges arbetare inte vill veta av EU och EU:s lagstadgade högerpolitik.
Men inte nog med det. Med ett lågt valdeltagande i bagaget blir Fredrik Reinfeldt en vingklippt EU-ordförande och en vingklippt statsminister, utan mandat från det folk han säger sig representera. Det är alltid en början.
Bojkotta borgfreden! Bojkotta EU-valet!
12 maj 2009
Proletären nr 20
