Ibland är världen förunderlig. Som när frenetiskt nyliberala Internationella valutafonden, IMF, kritiserar Anders Borg från vänster. Eller åtminstone från en förment vänsterposition.
Vi har inte för vana att luta oss mot Internationella valutafonden, som under de senaste årtiondena utgjort en frontorganisation för privatiseringar och budgetnedskärningar i framförallt tredje världen och som just nu ingår i den trojka som lagt en strypsnara runt halsen på Grekland. Men kritiken mot Borg är ändå intressant. Eftersom den pekar ut hans och regeringens maniska sparnit som destruktiv.
IMF:s utgångspunkt är den djupa krisen i den kapitalistiska världsekonomin. IMF menar att länder med stora sparöverskott måste bidra till en lösning av krisen genom att stimulera sina ekonomier. De som kan måste helt enkelt spendera mer för att världsekonomin åter skall komma igång.
Denna kritik har IMF sedan länge riktat mot Kina, som målmedvetet hållit tillbaka den inhemska konsumtionen för att fortsatt kunna konkurrera med låga löner. Men nu utvidgas kritiken till en rad länder, med Sverige på en föga smickrande fjärdeplats i snålligan, faktiskt före Kina, som kommer först på sjätteplats. Enligt IMF-rapporten External Sector Report har Sverige idag ett sparöverskott på 7 procent av BNP, vilket IMF betraktar som på tok för mycket.
Betänk detta! Efter 1990-talets skräckpropaganda om den hiskeliga statsskulden, som fick motivera världens dittills största offentliga nedskärningar, kritiseras nu Sverige för att spara för mycket!
Det finns definitivt relevans i kritiken. Sverige har överhuvudtaget ingen statsskuld, räknat som netto. De offentliga tillgångarna är mycket större än de offentliga skulderna. Och även om tillgångarna lämnas åt sidan är skulderna små i internationell jämförelse. Redan nästa år beräknas bruttoskulden sjunka till under 30 procent av BNP, att jämföra med tillåtna 60 procent av BNP inom EU.
Nu är Sverige en liten ekonomi, utan större påverkan på det globala skeendet. Skall IMF komma till rätta med obalanserna i den kapitalistiska världsekonomin är det större elefanter som måste byta fot. Men kritiken är också intressant ur ett nationellt perspektiv. För även om Sverige klarat sig bättre i krisen än många andra länder, så är arbetslösheten förfärande hög och framtidsutsikterna dystra. En fördjupad kris i euroområdet slår hårt mot det exportberoende Sverige.
Det nationella perspektivet ger den fulla vidden av Anders Borg rent destruktiva politik. Borg använder alla tillgängliga resurser till att betala av på den minimala statsskulden – när han inte slösar dem på bidrag till det europeiska banksystemet. Samtidigt som järnvägen och vägnätet förfaller och de offentliga investeringarna förtvinar.
Det är djupt ansvarslös politik. I det nuvarande ränteläget är det i stort sett gratis för staten att långa pengar, räntan på Sveriges statsobligationer är på väg ner mot 1 procent. Det är alltså ett gyllene läge för staten att låna till eftersatta investeringar – för att stimulera ekonomin och få ner arbetslösheten. Men Borg bara snålar och sparar.
I kristider är det inte fel med underbalanserade budgetar. Arbetslöshet är ett värre gissel än budgetunderskott. Men över tid måste naturligtvis statens löpande utgifter betalas via skatter. Så är det inte med investeringar.
Det är sund hushållning att låna till bostadsbyggande och utbyggd och förbättrad infrastruktur, särskilt i kristider. Offentliga investeringar sätter fler i arbete och ger därmed större skatteintäkter.
Behoven är som sagt gigantiska. Det behövs investeringar i järnvägen, vägnätet och i bostadsbyggande, men också i upprustning av offentliga byggnader och i miljonprogrammets bostadsbestånd. Över 20 år av nyliberal nedskärningspolitik har gett förfall i allt offentligt.
På sikt krävs givetvis en omfördelning av resurser i samhället, där pengar förs över från vinster, aktieutdelningar, förmögenheter och höga löner till stat och kommun. Vi är för en ökning av de offentliga intäkterna – på de rikas bekostnad.
Men här och nu krävs bara en annan politik. Pengar finns i överflöd och staten kan låna till nästan ingen kostnad alls.
Visst! För vår del ser vi hellre en expropriering av det överskottskapital som idag flyter omkring på världens spekulationsmarknader, till ingen nytta för samhället. Men exproprieringen av kapitalet är ett tidskrävande projekt. Det viktiga för stunden är att det alls inte saknas pengar till samhällsnyttiga investeringar. Problemet är att Anders Borg sparar på tok för mycket.
Det är första och kanske sista gången vi tackar IMF. Men upplysningen om det destruktiva sparöverskottet tas tacksamt emot.
