Men några pengar kommer inte. Så förhandlas ännu när detta skrivs om de 640 miljoner kronor som kinesiska Youngman skulle ha betalat ut redan i september. Kommer inte pengarna inom några dagar måste rekonstruktionen avbrytas och Saab försättas i konkurs.
Cirkusen är djupt olustig och ovärdig ett demokratiskt land. För detta handlar om människor, om de anställda på Saab och deras familjer, vars trygghet och framtid står på spel, men också om alla de i Trollhättan och Västsverige som ingår i den samhälleliga produktionskedja som
slutar vid Saabs fabrik.
Med underleverantörerna handlar det om 10000 anställda. Men kedjan är längre än så; den omfattar också all social service som är nödvändig för att linorna på Saab skall rulla utan störningar, som kollektivtrafik, dagis, skola, sjukvård och äldreomsorg.
Det är så det moderna industrisamhället fungerar. Det består av jättelika samhälleliga produktionskedjor, bestående av tiotusentals människor, som oberoende av och ofta omedvetna om varandra deltar i den process som i slutändan producerar bilar på Saabs fabrik i Trollhättan.
Det är detta som gör cirkusen Saab så olustig och ovärdig. För med vilken rätt spelar ett antal kapitalistiska företag hasard med tiotusentals människors jobb och framtid; med vilken rätt rullar regeringen tummarna när kapitalismen hotar en hel stad och en hel landsända med massarbetslöshet?
Vi vill inte framstå som domedagsprofeter. Men de spelkort som idag ligger på bordet utgör ingen räddning för de jobb som ingår i produktionskedjan Saab.
Victor Muller och hans garageföretag Spyker Cars har varit en bluff från början, en rufflares försök att sko sig själv och sina uppdragsgivare, vilket väl de flesta numera insett.
Rekonstruktören Guy Lofalks ivriga fiskande i Kina, enligt uppgift lika ivrigt understött av Anders Borg och regeringen, är lika utsiktslöst, inte för att det saknas hugade spekulanter i Kina, utan för att en eventuell kinesisk köpare knappast är intresserad av att producera bilar i Trollhättan.
Vi har alls inga fördomar mot kinesiska företag. Men i en situation då en ung kinesisk kapitalism är beroende av att komma över mer avancerad, utländsk teknologi, så är det knappast Saab-arbetarnas arbetskraft som är huvudintresset, om än så effektiv. Det finns så otroligt mycket billigare arbetskraft i Kina.
Man skall inte moralisera över vare sig Victor Muller eller de kinesiska intressenterna. Kapitalistiska företag ser per definition bara till egen vinning. Förkastelsedomen måste istället fällas över regeringen, som bara tittat på när cirkusen Saab spelats upp och som fortsatt bara tittar på när cirkusen nu går in i sista akten.
I förra veckan meddelade visserligen Dagens Industri att Anders Borg stod beredd att ingripa. Men det var falskt alarm. Borg är lika ointresserad som någonsin Maud Olofsson av att driva industriföretag. Men han stod beredd att hjälpa Lofalk att kränga Saab till Kina. Så var det problemet ur världen.
Det finns en lösning för Saab; en enkel, förnuftig och samhällsekonomiskt lönsam lösning.
Saab ingår i en samhällelig produktionskedja som i slutändan och för närvarande producerar bilar. Men slutprodukten behöver inte nödvändigtvis vara bilar och i vart fall inte bilar av nuvarande typ.
Det går att ställa om kedjan till utveckling och produktion av framtidens miljöbilar eller att gå över till något helt annat, som produktion av vindkraftverk och/eller solpaneler, där Sverige idag är rent efterblivet.
Produktionskedjan är definitivt flexibel nog. Det som saknas är en långsiktig, kapitalstark och samhällsekonomiskt ansvarstagande ägare.
Teoretiskt finns en sådan ägare. I form av staten. Men inte praktiskt. Eftersom det statliga ägandet är satt på undantag i nyliberalismens tidevarv, annat än vad gäller att rädda bankruttmässiga banker.
Men det praktiska är en politisk fråga. En stark arbetarrörelse kan bära fram en återupprättad statlig industripolitik och kan tvinga staten att ta ansvar för de produktionskedjor som bär upp Sverige, men som idag hotas av kapitalismen, som den kedja som slutar med Saab.
Vi förstår om detta kan låta storslaget och rentav illusoriskt. Men för framtiden finns ingen annan väg att gå. Kapitalismen är destruktiv. Samhället måste ta över det fulla ansvaret för en ekonomi som redan är samhällelig.
