En av få matnyttiga resultat av den tunna almedalska soppan är att klassamarbetet nu tas till nya höjder.
Aftonbladets Lena Mellin går så långt att hon kallar det epokgörande när folkhemmets Saltsjöbadsanda nu ska ersättas med det hon kallar Almedalsandan. Både moderaternas jobbpaket och beskedet om nya förhandlingar om ett huvudavtal mellan LO och Svenskt Näringsliv, är utslag av denna anda.
Saltsjöbadsandan var den korporativa ordning då stat, företag och fack under socialdemokratiskt förmynderi gjorde upp i slutna rum. På den tiden var denna ordning ett rött skynke för den politiska högern. Idag är det annat ljud i skällan.
På partistämman i höstas föreslog Anders Borg att Moderaterna ”ska plocka fram kaffetermosarna” för att bjuda in till nya korporativa kaffeträffar.
Med Moderaternas förslag om jobbpaket omsätts fikaplanerna till verklighet. Under moderat ordförandeskap ska den korporativa ordningen återupplivas. I gott samförstånd ska stat, kapital och fack sänka löner, privatisera arbetsförmedling och urgröpa anställningstrygghet.
Det är lätt att förstå glädjen hos Urban Bäckström, både som före detta toppmoderat och nuvarande vd för Svenskt Näringsliv, när han meddelade att man nu ska ”återbygga det samförstånd som fanns under stora delar av efter-krigstiden”.
Den nya LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson lär inte ha tappat den haka han inte har inför dessa utspel. Allt var väl genomdiskuterat med både regering och Svenskt Näringsliv innan utspelen gjordes.
Redan vid Thorwaldssons första styrelsemöte som LO-ordförande, veckan efter LO-kongressen, beslutades att sätta samarbetet med Svenskt Näringsliv högst på dagordningen. Som tidigare ombudsman för IF Metall vet Thorwaldsson mycket väl hur samförståndet ska verkställas bortom avtalsrörelsernas offentliga pennfäktande och teatrala ordkrig.
Det är alltså ingen slump att förhandlingarna om ett nytt huvudavtal återupptas nu. När Svenskt Näringsliv bröt de tidigare förhandlingarna i mars 2009 gjordes detta för att kapitalisterna inte fick igenom sina krav på kraftiga begränsningar av anställningstryggheten och inskränkningar av strejkrätten.
Framstötarna skulle istället drivas igenom i förhandlingar med de enskilda förbunden och på det lokala planet med den ekonomiska krisen som fond. Detta lyckades framför allt tillsammans med IF Metall – lönesänkningsavtal, sänkta ungdomslöner och massiva avsteg från Las under krisens massavskedanden.
Med Thorwaldsson vid LO-rodret och Stefan Löfven som högsta höns för den sk politiska oppositionen är det ett gyllene läge för Svenskt Näringsliv att återuppta förhandlingarna.
Givetvis har Thorwaldsson diskuterat det hela med Löfven innan det offentliggjordes. Följdriktigt ägnade S-ordföranden sitt tal till att angripa regeringen för att inte tillräckligt nitiskt följa näringslivets direktiv.
Klassamarbetet var nästan övertydligt i Stefan Löfvens tal, ”trots att alla aktörer inte alltid har exakt samma intressen, har vi ofta samma mål. Och om vi ersätter visionslösheten med vilja, särintressen med samarbete, så finns det få saker vi inte kan göra tillsammans.”
Framöver kommer vi att se en politisk debatt dominerad av försöken att framställa sig som den bästa verkställaren av denna samförstånds-politik. Löfven kommer framhäva sitt partis
historiska framgångar och sin egen personliga pondus som fd fackpamp. Vad Borg och Reinfeldt kommer att sätta mot återstår att se.
Men det ska heller inte uteslutas att den svenska politiska arena som dominerats att alternativen socialdemokrati eller moderater kommer att ändras. Om den ekonomiska krisen fördjupas eller om det blir omöjligt att bilda majoritetsregering för något av blocken efter nästa val, ska blocköverskridande lösningar inte uteslutas.
En sådan lösning uteslöts i varje fall inte av Karin Jämtin (S) och Per Schlingmann (M) när de utfrågades under ett seminarium under Almedalsveckan.
För de som vill resa motstånd mot de ständiga politiska och antifackliga attackerna kan frågan aldrig ställas S- eller M-märkt korporativism. Frågan står mellan klasskamp eller samförstånd.
