En dag att minnas

15 juni 2001 är en dag att minnas. Med glädje och stolthet. Denna dag marscherade 16000 demonstranter genom Göteborg i den dittills största demonstrationen mot EU och EMU i Sverige och förmodligen i hela Europa.
Publicerad 15 juni 2011 kl 09.24

15 juni 2001 är en dag att minnas. Med glädje och stolthet. Denna dag marscherade 16000 demonstranter genom Göteborg i den dittills största demonstrationen mot EU och EMU i Sverige och förmodligen i hela Europa.

Först tio år senare samlar det europeiska EU-motståndet större människomassor, som i Grekland, nu förenat med ett folkligt ursinne mot en politik som cyniskt och medvetet lastar över den kapitalistiska krisens hela börda på arbetare och vanligt folk.

Demonstrationen 15 juni var magnifik och den gav också resultat. Två år senare gav svenska folket det EU-positiva etablissemanget en riktig käftsmäll genom att massivt rösta nej till euron.

Nejsidans seger i EMU-omröstningen 2003 var en sensation. Svensk Näringsliv spände inte bara huvuddelen av det politiska etablissemanget framför sin vagn, utan satsade därutöver 1000 miljoner kronor på ett ja till euron. Men den tjuriga opinionen lät sig vare sig köpas eller bevekas. Till lycka för Sverige. Ett medlemskap i EMU hade i krisen gjort ont värre, som i Grekland.

Kanske har EMU-omröstningen resulterat i ett nej även utan det EU-motstånd som manifesterades i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001. Men givet är att mobiliseringen i Göteborg spelade roll, rentav stor roll. Demonstrationen 15 juni gav styrka och folklig legitimitet åt den nejrörelse som segrade två år senare.

Det är sannerligen något att minnas.

I dagarna har det gått tio år sedan Göteborg 2001 och nu som då försvinner det folkliga engagemanget och den folkliga mobiliseringen i ändlöst ältande kring enviget mellan polis och anarkistiska (och kriminella) provokatörer. Det är så borgarna och deras aningslösa skrivkulier vill att vi skall minnas Göteborg 2001.

Vi skall minnas den sönderslagna Avenyn, vi skall minnas containermuren kring Hvitfeldska gymnasiet, skottlossningen vid Vasaplatsen och polisövergreppen vid Schillerska och på Järntorget. Men vi skall inte minnas de 13000 demonstranterna mot George W Bush, som i samband med invasion av Irak blev dubbelt så många, och vi skall absolut inte minnas de 16000 demonstranterna mot EU och EMU.

Sådana minnen kan bli farliga för en överhet som räds folklig mobilisering som pesten.

Man kan diskutera varför det blev som det blev. Klart är att de anarkistiska provokatörerna kom till Göteborg för att göra vad de gjorde och lika klart är att den massiva polisinsatsen redan från början och lika planmässigt spårade ut i polisstatsmässigt agerande.

Så spelade anarkister och polis sitt vanliga rollspel, som så många gånger förr och några gånger senare. Med media som alltid lika begeistrad förmedlare av det spektakulära.

Skall de rapporteras från demonstrationer skall det vara kravall. På det att gemene man och kvinna skall förstå att demonstrationer inte är uttrycksmedel för vanliga människor.

För vår del glömmer vi inte polisövergreppen och kravallerna och vi glömmer inte heller vilka vänsterorganisationer som var provokatörerna behjälpliga i deras på förhand tillkännagivna avsikter. Skam över dem!

Men vi minns den folkliga mobiliseringen. Det var härligt att se Götaplatsen och hela övre delen av Avenyn fyllas av antiimperialister och EU-motståndare dessa dagar i juni 2001.

Det är ett minne för framtiden. Vi har gjort det förut och kan göra det igen.

Dela artikeln

Proletären behöver ditt stöd!

Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.

Så här kan du stödja oss: