I det sysselsättningspolitiska program som kommissionen presenterade i april uppmanas alla medlemsländer att införa lagstadgade minimilöner. Syftet sägs vara att motverka allt för låga löner, men argumentet haltar. Med tanke på att tjugo medlemsländer redan har lagstadgade minimilöner, utan att det förhindrat lönedumpning.
Så visar EU:s egen statistik att 8 procent av den arbetande befolkningen idag har löner som ligger under EU:s fattigdomsgräns, de flesta i länder med lagstadgade minimilöner.
Sambandet är inte omedelbart. Låga löner ges av maktförhållandet mellan arbete och kapital, där inte minst massarbetslösheten ger kapitalet trumf på hand.
Men all erfarenhet visar att lagstadgade minimilöner snarare blir en norm än ett golv, särskilt om det finns ett överutbud av arbetskraft. Minimilönen blir normallön för goda delar av arbetskraften. Med nedåtpress på alla löner.
Med minimilöner på 1 200 svenska kronor i Bulgarien och 1 400 kronor i Rumänien är det inte konstigt att nästan en av tio arbetare i EU har en lön som inte går att leva på. Men EU misstycker inte. Eftersom de låga lönerna skapar den rörliga arbetskraft som är en av den inre marknadens huvudpoänger. Om fattiga bulgarer och rumäner drar till Tyskland eller Sverige, för att söka lyckan på en mer generös arbetsmarknad, kan de användas som insatsvara i EU:s kamp för lägre löner i hela unionen. Men då måste det finnas utrymme för lönesänkningar, givet av minimilönernas norm.
Det är detta som är EU:s problem. I framförallt Sverige, Danmark och Finland, men till delar också i Tyskland och Österrike, saknas nämligen lagstadgade minimilöner. Istället regleras lägstalönerna via kollektivavtal, utan möjlighet för EU:s byråkrater att styra och ställa. Den ordningen vill EU-kommissionen nu stoppa. Genom krav på lagstadgade minimilöner i alla medlemsländer.
Perspektivet är strategiskt. I ett första skede begär EU nationell lagstiftning, men för en organisation som äter nationell suveränitet som jätten Glufs Glufs är steget inte långt till lagstiftning på unions-nivå, om sådan behövs i framtiden.
Just nu är arbetskraftsutbudet i starka ekonomier, som Tyskland, inget problem. Kriserna i Grekland, Italien och Spanien garanterar tyska kapitalister ett tillräckligt inflöde av arbetskraft med möjlighet att frysa lönerna i tio år till (vet att tyska arbetare inte haft några reallöneökningar på elva år).
Men om krisen planar ut och de krisdrabbade länderna återhämtar sig, så är makten över lönebildningen avgörande för den inre marknadens lönenedpressande funktioner. Den som har makt över minimilönerna har då också makt att flytta billig arbetskraft dit den för tillfället behövs mest. Det är den makten EU på sikt vill skaffa sig.
Det skall sägas att det sysselsättningspolitiska programmet inte är något direktiv, utan ett sk meddelande. Förslagen i det är därmed inte bindande för medlemsländerna, utan bara rekommendationer.
Men det är nu det. EU-kommissionen pekar ut en färdriktning och var säker på att den färdriktningen kommer att hållas, om nödvändigt genom bindande lagar. Det brådskar som sagt inte. Men EU-målet är givet.
För Sverige och inte minst svensk fackföreningsrörelse är programmet därför ytterligare en varningsklocka.
Inför EU-omröstningen 1994 påstods det att EU inte utgör något hot mot den svenska kollektivavtalsmodellen, något som rosenkindade fackföreningsledare köpte utan prut. Sedan dess har Lavaldomen med flera fackliga bakslag i EU fått rosenkinderna att blekna betänkligt. Om EU också tar kontroll över lägstalönerna bör de bli likbleka. För vad finns då kvar av den svenska modellen.
Vi skall inte strö salt i öppna sår genom att utropa: Vad var det vi sa! För än finns det tid att korrigera begångna misstag.
Att Sverige är med i EU betyder inte att vi är predestinerade att följa med på EU på resan till kapitalets paradis. Vi kan inte ändra på resans mål, det är givet av meningen med föreningen. Men vi kan hoppa av på nästa station.
Svensk fackföreningsrörelse bör i vart fall besinna sig. EU-projektet har nu nått så långt på sin resrutt, att hela länder satts under ekonomisk tvångsförvaltning, allt för att banker och storföretag skall gå skadelösa ur krisen. Är det då verkligen någon som tror att EU kommer att bromsa för den svenska modellen?
Vi tror det inte. EU kommer aldrig att led till ett socialt Europa, som diverse illusionister vill få oss tro. Ett socialt Europa, ett Europa för arbetare, kan bara upprättas på klasskampens grund; kamp bara upprättas genom kamp mot det kapitalistiska EU-projektet.
Därför säger vi oförtrutet: Sverige ut ur EU!
