I september, lagom till svampsäsongen, avgår Maud Olofsson som partiledare för Centerpartiet, efter nästan tio år på posten. Tiden är väl vald, då Olofsson förklarar att hon nu ska ägna sig åt att plocka svamp.
Detta får hon säkert tid till, med en saftig statsrådspension utan några krav på att söka nytt arbete. Olofssons evinnerliga pladder om de arbetslösas egna ansvar och det skadliga med skyddsnät för de som tvingas ut i arbetslöshet, gäller alldeles uppenbart inte henne själv.
Efter den annonserade avgången har de stora tidningarnas ledarsidor svämmat över av lovsånger.
Föga förvånande kvittrar de blå ledarsidorna i idel dur. Svenska Dagbladet föreslår ”en avtackningsfest av rang” och Dagens Nyheter talar om Olofssons ”historiska prestation”.
Denna historiska prestation ligger i att bryta den socialdemokratiska dominansen i svensk politik. Visst ligger det en viss sanning i detta. Det var runt Olofssons köksbord i Högfors som den nuvarande borgaralliansen formerades sommaren 2004. Men att ge Olofsson äran för alliansens valsegrar 2006 och 2010 blir nog att sätta på henne en allt för stor balklänning inför avtackningsfesten.
Även från socialdemokratiskt håll behandlas hur Maud Olofsson gjort sitt parti till en del i den borgerliga alliansen. Men här är tonen en annan. Aftonbladets ledarsida sörjer det gamla centerparti som under 1990-talet gjorde uppgörelser med Socialdemokraterna. Med andra ord det centerparti som stod som garant för att regeringen Persson lyckades genomföra ett liknande nyliberalt stålbad som det grekiska folket just nu bekämpar. Kritiken gäller med andra ord inte den nyliberala högerpolitiken, utan vem som bedriver den.
Utan tvekan har Centerpartiet under Maud Olofsson fullbordat utvecklingen från ett bondskt mittenparti till ett stureplanskt nyliberalt parti på riksdagens yttersta högerflank.
Det inskränkta Stureplansperspektivet är dock inte något som enbart drabbat Centerpartiet. I EU-Sverige har politikens horisonter i mångt och mycket krympts till Stockholms tullar. Nyliberalismens måttstock är börsindex och storföretagens kvartalsrapporter. Människors behov av att hela Sverige skall leva finns inte ens med på denna måttstock.
Oavsett konsekvenserna för glesbygden är avregleringar, privatiseringar och fortsatt avindustrialisering av godo, därför att det ger plus på börsen och i storföretagens kassaböcker. En politik för glesbygden kräver ett brott med nyliberalismen och EU-politiken.
Den maudska högergiren kommer sig av överbefolkningen i politikens mittendike. De nya Moderaternas retoriska ansiktslyftning och socialdemokratins fortsatta högerfärd har ätit upp det mittenutrymme som tidigare var Centerpartiets livsrum. Maud Olofssons parti måste istället söka sitt utrymme till höger om Moderaterna. En högerflank där de måste trängas med Folkpartiet, Kristdemokraterna och även Sverigedemokraterna.
Bland denna avgrundshöger har det maudska Centerpartiet profilerat sig som borgerlighetens mest arbetarfientliga och fackföreningshatande parti. Till skillnad från Moderaterna vågar Olofssons öppet angripa både fackföreningar och anställningstrygghet. Hon rörde inte ett finger när industrikrisen gjorde tiotusentals arbetslösa och slår sig för bröstet för införandet av skattesubventionerad hemhjälp
åt de rika.
Kanske kommer Maud Olofssons mest bestående fotavtryck i politiken att bli Centerpartiets helomvändning i kärnkraftsfrågan och den därpå följande begravningen av den svenska folkviljan i kärnkraftsfrågan.
Det skulle inte förvåna om Maud Olofsson själv efter några välbetalda promenader i svampskogen dyker upp som kärnkraftslobbyist på heltid.
