När Anders Borg i förra veckan företog sin sedvanliga budgetpromenad var det mesta av innehållet redan utpytsat som väljarfjäskande godispåsar. Borg sken ikapp med solen och berömde sig själv för att hans envisa ansvarsfullhet nu ger utrymme för en mer offensiv politik, med investeringar för framtiden, en beskrivning som såväl media som politiska motståndare rätt av köpte.
Sossarnas Magdalena Andersson anklagade rentav Borg för att vara för offensiv, för att äventyra de heliga budgetreglerna, vilket återigen placerade S till höger om M på den politiska karta som snart bara
består av kameleonter i mitten.
Det märkliga i situationen är att Borg bara är offensiv i ord. Flertalet av hans godispåsar är tomma eller innehåller så lite, att varje normalt funtat barn skulle gallskrika av ilska vid blotta åsynen. Ta den omskrutna satsningen på järnvägen. Den finns inte i budgeten. Borg och regeringen talar om nya stambanor i en framtid bortom nästa och nästnästa val, men finansministern stoppar inte ner så mycket som ett vingummi i påsen.
Eftersom Borg vill vara spendersam och snålt ansvarsfull på en och samma gång talar han om ett ”reformutrymme” på 22,7 miljarder kronor, som på något mystiskt sätt uppstått av sig självt i budgeten och som regeringen därför inte behöver finansiera, bara ansvarsfullt dela ut. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors avfärdar ”reformutrymmet” som ett språkligt missfoster och för en gångs skulle håller vi med honom.
Reformutrymmen skapas av politiska beslut, inte av budgetar som lever egna liv; kan framtvingas av folkliga opinioner, som på sin tid ATP-reformen. Det är sedan politikens uppgift att finansiera dem. Skatter kan höjas istället för att sänkas, som bolagsskatten, och kan återinföras, som förmögenhetsskatten. Det är inte budgetnissar som bestämmer reformutrymmet, med föregiven expertis, utan styrkan i de folkliga kraven. En stark folkopinion kan till exempel driva fram 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Det är inte pengar som saknas i Sverige, utan klasskamp och politisk vilja.
Den andra sidan av Borgs missfoster är att han döljer finansieringen. Borg påstår sig ha 22,7 miljarder kronor till förfogande och han stoppas genast näringslivets påse full. Hela 16 miljarder av ”utrymmet” går till sänkt bolagsskatt. Men varifrån kommer pengarna?
Den krassa och därför onämnbara sanningen är att Borg och högerregeringen alltsedan 2006 finansierat alla sina sk reformer med försämringar för sjuka, arbetslösa och pensionärer och med urgröpta statsbidrag till kommunerna. För att ställa frågan på sin spets: Det är sjuka och arbetslösa som får betala de rikas pigor och värdestegringen på deras fastigheter; det är vi alla som får betala den sänkta bolagsskatten genom nedskärningar i välfärden.
Borg säger det inte högt – det är mer opportunt att hävda att det mystiska sk reformutrymmet uppstått av sig självt, som ett resultat av regeringens ansvarsfullhet – men det framgår svart på vitt i budgetens finansplan. Så prognostiserar Borg för en fortsatt minskning av de offentliga utgifterna, som andel av BNP, från 49,8 procent 2012 till 46,1 procent 2016. I reda pengar innebär skillnaden 158 miljarder kronor, pengar som i huvudsak tas från offentlig sektor och från sjuka, arbetslösa och pensionärer.
Det sorgliga är att Borg kommer undan med bluffen. Socialdemokraterna har visserligen inte lagt sin skuggbudget ännu, men S har uttryckligen accepterat det sk reformutrymmet.
Ja, inte bara S utan alla partier i riksdagen accepterar det budgetpolitiska ramverk som i nyliberal anda lägger ett allt lägre tak för de offentliga utgifterna. Detta ramverk har medverkat till att massarbetslösheten bitit sig fast i Sverige, också under år då kapitalismen mått relativt väl, och är den aktiva kraften i den successiva nedmonteringen av välfärden. Budgettak och överskottsmål för över resurser från det offentliga till det privata, vilket är själva poängen med systemet.
Vi har sagt det förut och säger det igen: Anders Borg är en humbug. Han spelar ansvarsfull, men bakom masken är han en cynisk höger-politiker som målmedvetet driver fram ökade klassklyftor. Borg låter de fattiga betala de rikas gräddfiler.
Men Borg är bara en bricka i spelet. Huvudproblemet är att det råder konsensus om en politik som lägger all vår framtid i kapitalismens händer; är att hela det politiska etablissemanget sluter upp bakom en budgetpolitik som river ner istället för att bygga upp.
Sverige är ett rikt land. Men för att resurserna skall kunna användas för allas bästa, inte bara för fåtalets, måste arbetarklassen åter ta plats på den politiska scenen, i kamp för egna intressen. Ett viktigt delmål är att storma det nyliberala fortet och dess barriär av nedskärande budgetregler. Arbetarpolitik kräver arbetarkamp.
