Sommarsemestern är lika nödvändig som självklar för alla arbetare oavsett verksamhet. Men av någon outgrundlig anledning så är ledigheten inte lika given för vårdarbetare som för industriarbetare. Med långtgående konsekvenser för vårdanställda, men kanske framförallt för vårdbehövande allmänhet.

Inte tu tal om att patientsäkerheten hotas när Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Skandinaviens största sjukhus, meddelar att hela medicinakuten på Mölndals sjukhus stängs under 11 veckor. Eller som när ambulanssjukvården vid Sahlgrenska tvingas ställa ambulanser. Orsakerna är brist på personal, i huvudsak sjuksköterskor.

Vi har förståelse för att sjukvården tvingas stänga delar av verksamheten under sommaren. Det finns ett utrymme att i semestertider i god ordning minska antalet planerade undersökningar och operationer. Men att i panik stänga avdelningar och minska på antalet ambulanser är fullständigt oacceptabelt.

Särskilt som orsaken är att Sahlgrenska vägrar att betala anständiga löner till nyutexaminerade sjuksköterskor. Ett förhållningssätt som delas med landets övriga universitetssjukhus.

Sjuksköterskorna kräver och får ingångslön på 24.000 kronor på mindre sjukhus, i kommunenens äldreomsorg eller som inhyrda genom privata vårdbolag. Inte undra på att Sahlgrenska kan räkna 150 obesatta vikariat denna sommar.

Sedan ambulanssjukvården togs över av Sahlgrenska från privata Falk AB har det av samma skäl varit stört omöjligt att fylla vakanserna bland ambulanssjuksköterskor. Men påföljd att personalen som var så innerligt trötta på det privata bolaget nu är ännu tröttare på det offentliga.

I grunden handlar sjukvårdens sommarproblem om en medveten politisk sjuka orsakad av det nyliberala gift som leder till att den offentligt drivna sjukvården körs i botten av såväl alliansens politiker som socialdemokrater och rödgröna.

Motgift finns i form av anständiga löner till sjuksköterskor och andra vårdarbetare.