Krisen har satt finanssektorn och inte minst bankerna i fokus, först i USA och nu i Europa.
Genom en oansvarig utlåning, där fiffiga upplägg har lockat såväl privatpersoner som hela stater att ta lån som de har ingen eller liten möjlighet att betala tillbaka, har bankerna byggt upp ett moln av skuldbubblor, predestinerade att brisera.
Vid en ytlig betraktelse kan skuldkriserna framstå som rena vansinnet. Hur kan bankerna vara så korkade att de lånar ut sina pengar utan möjlighet att få tillbaka dem?
Sådana affärer borde ju leda raka vägen till konkurs.
Men så fungerar inte banksektorn i den tid som är vår. Av två skäl.
• För det första är storbankerna numera politiskt skyddade mot konkurs. Sparbanker får gå i konkurs, i den mån de finns kvar, men de stora jättarna, som Nordea, SE-banken, Handelsbanken och Swedbank här i Sverige, har ett politiskt beskydd som satt normala marknadsregler ur spel. Hamnar dessa jättar i svårigheter, som 1991 och nu senast 2008, rusar politikerna genast till undsättning genom bankakuter och statliga garantier.
Skälet är att banksektorn idag spelar en så avgörande roll för hela den kapitalistiska ekonomin, att en konkurs i en enda av dessa jättebanker skulle få rent destruktiva följder för samhällsekonomin.
På ekonomspråk kallas detta bisarra förhållande ”to big to fall”, för stora att falla.
Ett mått på betydelsen ges av att den svenska finanssektorns sammanlagda balansomslutning är tre gånger så stor som Sveriges hela BNP.
Det är en sjuk siffra, som säger att finanssektorn lämnat den produktiva ekonomin bakom sig till förmån för spekulation. Men sjukdomen är kapitalismens, som inte klarar sig utan denna dinosaurie.
• För det andra hanterar bankerna inte egna pengar. Det egna kapitalet utgör en försvinnande liten del, cirka 5 procent, av de pengar som bankerna lånar ut och spekulerar med. Det handlar till god del om imaginära pengar, som bara finns som noteringar i bokföringen, men också om löner, pensioner och andra jättelika samhälleliga kapital, som idag hanteras av bankerna.
Dessa samverkande faktorer – spekulation med andras pengar utan risk för att gå i konkurs – har gjort bankerna till en guldgruva för ägarna. I goda tider gör de jättevinster på ockrande räntemarginaler och på ett risktagande som gör vilken roulett som helst till ett vinnarspel. Men i dåliga tider, då risktagandet kräver sin tribut, kan de skicka förlustnotan till staten.
Så har dagens banker förvandlats till samhälleliga institutioner, som använder jättelika samhälleliga kapital i sin verksamhet och som är helt avgörande för kapitalförsörjningen i samhället.
Men det är bara förlusternas som socialiserats. Ägandet är fortfarande privat och med det vinsterna.
Skall man tro Bank of Englands finanschef Andrew Haldane, så innebär denna ordning att staterna idag övertagit 95 procent av bankernas risktagande. Aktieägarnas risk uppgår bara till 5 procent. Inte undra på då att bankerna spekuleras utan hejd. Når risken tas av andra är risken att förlora minimal.
5 procent av risken är alltså bankernas. Men aktieägarna har 100 procent av makten och tar 100 procent av vinsten – och det för att spekulera med ett kapital som inte är deras.
De flesta håller med om att denna ordning är osund och ohållbar. Så vill såväl EU som finansminister Borg höja bankernas kapitaltäckningskrav. Genom att öka aktieägarnas risk från nuvarande 5 procent till 7 eller kanske 10 procent skall spekulationen stävjas, allt annat lika. Tro på det den som vill.
Vänsterpartiet torgför en lite mer radikal linje i en färsk rapport. V vill införa en bankdelningslag, som separerar traditionell bankverksamhet från så kallad investmentverksamhet.
Genom denna delning skall ingen bank bli ”för stor för att falla”. Marknaden skall därmed återställas och reglera sig själv.
För vår del har vi från och till hävdat att spekulerande banker skall gå i konkurs, givetvis med statlig garanti för småspararnas pengar. Det är i alla fall bättre att banker får gå i konkurs än att hela stater pressas till bankrutt.
Men tanke på banksektorns nuvarande struktur och samhällsekonomiska betydelse menar vi dock att denna linje är uttjänt och lite slarvigt populistisk.
Det är som sagt inte bankägarnas pengar som går upp i rök i en konkurs, utan offentliga och privata pensionsfonder och annat samhälleligt kapital, vilka inga insättningsgarantier kan skydda.
Det naturliga socialistiska kravet måste därför vara att ägandet och makten måste socialiseras i lika hög grad som risken. Genom att banksektorn förstatligas och förses med ägardirektiv som förbjuder den att spekulera.
Banksektorn visar att de kapitalistiska produktionsförhållandena överlevt sig själva och blivit rent destruktiva.
När privata institutioner tillåts förvalta jättelika samhälleliga tillgångar, med minimal egen risk och enkom för att berika sig själva och sina ägare, så går det som det nu har gått. Då är det mycket bättre att samhället självt tar över förvaltningen av dessa sina tillgångar, för investeringar i jobb och välfärd för de många. Och varför inte i kortare arbetstid.
Det är ägandet och det privata berikandet som är problemet i en bransch där vinsterna är privata och förlusternas räknas av i bostadsbrist, lägre pensioner och färre vårdplatser.
Därför säger vi: Förstatliga bankerna!
