Olika falla ödets lotter. När buddistiska munkar igångsätter upplopp mot det kinesiska styret i Tibet, uppmuntrade därtill av en extremistisk exilregering, så omfamnas de av allt vad liberaler heter. Att myndigheterna har fräckheten att återställa ordningen i den tibetanska huvudstaden Lhasa framställs som ett övergrepp av värsta slag.
Men när serber i Kosovo protesterar mot att deras land tas ifrån dem, trots att internationell lag och gällande FN-resolutioner ännu garanterar Kosovo som en del av Serbien, så är det annat ljud i den liberala skällan. Självklart skall ockupationsmyndigheten i Kosovo, och i Kosovo är det verkligen en ockupationsmyndighet som styr, ingripa mot ”upp-loppsmännen” i Mitrovica, mot dem som har fräckheten att ifrågasätta USA:s och EU:s rätt att avstycka Kosovo som ett protektorat för sig.
I förhållande till veckans alltmer uppjagade medierapportering är det hälsosamt att stämma av det som sker i Lhasa mot det som sker i Mitrovica. För att det ger perspektiv på den liberala förljugenheten.
Det påstås att Kina ockuperade Tibet 1950. Sant är att kinesiska trupper gick in i Tibet detta år för att förjaga det brutala styre som installerats av brittiska ockupationsstyrkor knappt 50 år tidigare, ett styre som bibehöll Tibets traditionella slavförhållanden. Invasionen mötte föga motstånd och den nya ordningen upprätthölls snart nog i överenskommelse med Tibets religiösa och politiska ledare.
Det historiska perspektivet är viktigt. När imperialismen ”upptäckte” det mäktiga och rika Kina, så var taktiken att världens folkrikaste land skulle plundras och hållas i imperialistiskt beroende genom inre söndring. Det historiska Mittens rike, som Tibet var en del av, skulle inte få återuppstå på det att Kina inte skulle ha kraft att göra motstånd mot imperialistisk exploatering.
Den kinesiska revolutionen 1949, som inte bara var socialistiskt utan också nationell, satte stopp för denna imperialistiska plan. Kina återuppstod inom sina historiska gränser, med autonomi för bland annat Tibet. Undantaget utgör av Taiwan, dit de i revolutionen förlorande krigsherrarna tog sin tillflykt. Men i formell mening är Taiwan fortfarande en provins i Kina.
Imperialismen har dock aldrig accepterat detta nederlag. Planen är fortsatt att behärska Kina genom att söndra Kina, varvid Tibet alltsedan 1960-talet utgjort propagandakrigets spjutspets. Men Tibet utgör alls inte det enda föremålet för imperialismens splittringsmanövrar. Också i andra provinser underhåller imperialismen separatiststrävanden, som i det muslimska Sinkiang.
I förhållande till Kina tillämpar alltså imperialismen samma taktik som till det forna Jugoslavien, men ännu utan större framgång.
Den uppjagade Tibet-rapporteringen skall sättas in i detta sammanhang. Vet att den hämningslösa kapitalistiska utvecklingen i Kina lett till väldiga sociala konvulsioner, där polis och militär dagligen sätts in mot protesterande arbetare och bönder. Men dessa konvulsioner, som är långt mycket mer omfattande än den senaste veckans upplopp Lhasa, renderar som regel inte ens en notis i den liberala pressen. För att de riktar sig mot den kapitalism som liberalerna bejakar och deras uppdragsgivare profiterar på.
Med Tibet är det annorlunda. För att Tibet ingår i imperialismens strävan att undergräva en stark kinesisk centralmakt. Att denna centralmakt ännu kallar sig kommunistisk är inte väsentligt, det liberala demokratitjattret är utanpåverk, som i Irak. Det avgörande är att den starka centralmakten förhindrar imperialismen och de transnationella företagen att behandla Kina som den semikoloni Kina en gång var. Det är mot detta oönskade förhållande som Tibet används. Som en murbräcka för imperialismen.
Den kapitalistiska expansionen har dramatiskt ökat klasskillnaderna i Kina, till förfång för de fattiga, som blir alltfler, och däribland för människorna i randområdena. Det finns tveklöst grund för sociala protester i Tibet, såsom det finns grund för sociala protester i andra delar av Kina.
Men tro inte för ett ögonblick att den till synes så timide Dalai Lama styrs av socialt engagemang. Denne religiöse ikon, handplockad av en religiös elit, gör gemensam sak med imperialismen i hopp om att kunna återupprätta den religiösa diktaturen i Tibet. För de fattiga utgör en sådan diktatur att gå ur askan i elden.
Åter till Mitrovica.
I fredags ockuperade ett antal serber i den norra delen av staden den domstol de tidigare varit anställda av. I protest mot att ockupationsmyndigheten tagit över rättskipningen i Kosovo. Allt gick lugnt och fredligt till. Framtill dess att ockupationsmyndigheten beslutade sig för att storma domstolsbyggnaden och gripa ockupanterna. Då uppstod våldsamma stridigheter.
”Upploppsmännen har allvarligt brutit mot lagen och FN:s resolution 1244”, sa Nato:s tales- man James Appathurai på en presskonferens efter aktionen.
Visst är det fantastiskt. FN:s resolution 1244 slår entydigt fast att Kosovo är en del av Serbien. Det är avstyckningen av Kosovo som utgör ett brott mot resolution 1244 och det är de som gör denna avstyckning möjlig som är brottslingar, med Nato i spetsen, ivrigt understött av FN självt och av EU och av Sverige.
Men i medierapporteringen från Mitrovica görs vitt till svart. Det är de som försvarar resolution 1244 som framställs som brottslingar. En resa i liberal förljugenhet. Från Lhasa till Mitrovica.
Proletären 12, 2008
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
