Kinesiska Geely är tveklöst en mer potent ägare till Volvo än vad
holländska garageföretaget Spyker är till Saab. Ändå måste man se med
oro på att Geely nu tar över Volvo.

Låt vara att Geely lovar att behålla huvudkontor, utvecklingsavdelning och tillverkning i Göteborg och Sverige, åtminstone för stunden. Men Geely sticker inte under stol med att planen är att växa i Kina och att ny produktionskapacitet kommer att förläggas dit, där arbetarlönerna är så mycket lägre. Det ger hot mot jobben på sikt.

Volvo har inte stått inför ett omedelbart nedläggningshot, som Saab. Ford säljer inte för att Volvo är ett konkursbo, utan för att renodla den egna verksamheten.

Frågan är varför Geely köper. Givet är att det relativt färska bilföretaget vill komma över varumärket och den tekniska kompetensen, men det spekuleras också i att Geely  via Volvo vill ta sig in på de europeiska och amerikanska marknaderna.

Det senare förefaller något långsökt. För om det finns expansionsutrymme  i Kina, som är världens snabbast växande bilmarknad, så dras de europeiska och amerikanska marknaderna med en överkapacitet på nästan 20 procent. Att rida ut den benhårda konkurrensen på sådana marknader är inte precis något drömscenario för en ännu mycket liten uppstickare i bilbranschen.

Geely är ett kapitalistiskt företag och som sådant kommer Geely att driva den europeiska verksamheten vidare så länge den är lönsam. Men det är svårt att tro att den strategiska planen inbegriper större bilproduktion i Sverige. Det är i Kina och Asien som expansionen skall ske och då förläggs produktionen och jobben dit.

Vi vill alls inte vara några domedagsprofeter. Men man måste vara osedvanligt naiv för att inte se att Geelys köp av Volvo utgör ett hot mot jobben i Sverige, om inte omedelbart, för det är alltför många jobb redan borta, så om fem eller tio år.

Sådan realism anfäktar dock inte näringsminister Maud Olofsson, som skiner som en sol när hon ger affären sin och regeringens välsignelse.

Olofsson har från första stund avsvurit sig och svenska staten allt ansvar för att säkra bilindustrins framtid i Sverige. Under devisen att staten inte skall äga och driva bilföretag. Om bilindustrin inte är lönsam nog för marknadens aktörer är det enligt Olofsson bara att packa ihop och slå igen. Hon och regeringen kommer i vart fall inte lyfta ett finger för att rädda jobben.

Nu kan Olofsson två sina händer i ett statsunderstött kinesiskt företag, vilket är något ironiskt. Den affär som Olofsson jublar över inbegriper det statliga engagemang hon är emot. Men inte från den svenska utan från den kinesiska staten, som via statliga banker står för en god del av finansieringen. Men sådant är petitesser i Olofssons liberala såpbubbla. Huvudsaken är att hon själv slipper ta ansvar.

Vi säger som vi sagt ända sedan krisen slog sina klor i Volvo och Saab. Den svenska bilindustrin kan och måste räddas. För att bilindustrin är avgörande för Sveriges framtid som industrination. Men räddningen ligger inte i konkurrensen på den kapitalistiska världsmarknaden, där de svenska putteföretagen har små möjligheter att hävda sig, utan i att Volvo och Saab görs till delar i en samhällelig plan för att ställa om produktionen i riktning mot mer miljövänliga bilar och transportsystem. Därför bör Volvo och Saab förstatligas.

Vår räddningsplan kan synas vildsint i marknadsfundamentalismens tidevarv. Men tänk efter. Volvo och Saab har den tekniska kompetensen att gå i spetsen för den nödvändiga miljöomställningen. Produktionskapaciteten och yrkeskunnandet finns på fabrikerna runt om i Sverige. Staten har den finansiella styrkan att klara omställningens ofrånkomliga initialkostnader. Allt som saknas är den politiska viljan.

Ingen tror väl på fullt allvar att rövarföretaget Spyker utgör räddningen för Saab och för vår del sätter vi som sagt stora frågetecken vid Geelys strategiska planer för Volvo. Men för stunden innebär ändå försäljningarna att de omedelbara hoten mot Saab och Volvo är undanröjda.

Bilarbetarna bör dock inte vara närsynta. Den kapitalistiska krisen består och med den hoten mot jobben. Kravet på ett förstatligande av Saab och Volvo bör därför hållas levande.

30 mars 2010
Proletären nr 13