Nordkoreas uppskjutning av en kommunikationssatellit i en bana kring jorden har lett till de mest bisarra uttalanden.
”Världen måste stå enade mot spridande av kärnvapen”, dundrade Barak Obama, ledaren för världens största och mest egenmäktiga kärnvapenmakt. För att genast begära ett extrainkallat möte med FN:s säkerhetsråd i syfte att få till stånd sanktioner mot den olydige satellituppskjutaren.
Den liberala pressen går i vanlig ordning ett steg längre. Genom att tala om den nordkoreanska satelliten som ”ett hot mot världsfreden”.
Man kan diskutera Nordkoreas syfte med uppskjutningen. Eftersom den raket som bar upp satelliten också kan bära andra frakter, som alla raketer.
Men nu bar raketen Unha-2 en kommunikationssattelit, vilket ingen ifrågasätter. Varvid den principiella frågan är om Nordkorea har mindre rätt än andra länder att skjuta upp satelliter i rymden. Ja, frågan är faktiskt om Nordkorea saknar den rätt som numera tillkommer privata företag. Eftersom en tredjedel av alla satellituppskjutningar idag är rent kommersiella.
Hur många satelliter som för närvarande cirkulerar kring jorden har vi inte lyckats få rätt på. Men 2007 blev de 68 fler. Varav 23 var rent kommersiella. Satelliter skjuts idag upp från USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien och Israel. Samt från Europa, där sexton länder, inklusive Sverige, samarbetar inom ramen för den Europeiska rymdorganisationen, bland annat genom uppskjutningar från basen Esrange utanför Kiruna.
Åtminstone 22 länder anser sig alltså ha rätt att skjuta upp satelliter. Inklusive Sverige. För att genast unisont förfasa sig över att också Nordkorea tar sig denna rätt. Det är ett hyckleri utan dess like.
Vi är alls inte naiva. Naturligtvis ingår Nordkoreas raketprogram i landets försvarsstrategi. På goda grunder. Formellt sett befinner sig Nordkorea i krig med USA, som alltsedan 1953 vägrat avsluta Koreakriget genom ett fredsavtal (allt som gäller är ett stilleståndsavtal), och framförallt utsätts Nordkorea ständigt för hot från USA, inklusive hot om kärnvapenattacker, vilket kallar på största möjliga avskräckningsförmåga.
Men detta har inte med satellituppskjutningen att göra. Eftersom den är rent civil.
Alla vet att nästan all civil forskning kan användas, och används, i militära syften. Men detta innebär inte att vissa, godtyckligt utvalda ”skurkstater” kan förbjudas att syssla med civil forskning. I det internationella umgänget måste samma rätt gälla, lika för alla. Som rätten att skjuta upp satelliter.
Barak Obama fick på nöten i säkerhetsrådet. Genom ingripanden från Kina och Ryssland, som avvisade godtycket med hänvisning till gällande avtal och regler. Där det internationella rymdavtalet stipulerar att alla nationer har rätt att utforska rymden ”utan diskriminering av något slag”.
Om det hörs några revolutionära sånger från rymden, som tänkt var, vet vi inte. Men det spelar ingen roll. Det avgörande är principen. Varför skall vi inte få höra revolutionära sånger från den rymd som överöser oss med amerikansk smörja?
Ledarsidan
Proletären nr 15, 2009
