Så kom då ett ynka krispaket från regeringen, lite motvilligt och i elfte timmen. Nästa år satsas 8,3 miljarder kronor på krisbekämpning, i första hand genom mer pengar till Arbetsförmedlingen.
Det handlar bland annat om sk coachning. Arbetslöshetskrisen skall lösas genom att nya arbetsförmedlare skall para ihop allt fler arbetslösa med allt färre lediga jobb.
Som krisrecept är det så dumt att bara en verklighetsfrånvänd liberal kan ha kommit på det. Vet att det för närvarande finns 517319 arbetssökande inskrivna på Arbetsförmedlingen, varav knappt hälften öppet arbetslösa eller arbetslösa i åtgärder. Som har att konkurrera om 65381 lediga jobb. Och detta innan de nu lagda varslen slagit igenom i avskedanden.
Det behövs en vidunderlig coachning för att få ihop en sådan ekvation.
Regeringen kröp motvilligt till korset, fortsatt lika ivrigt pladdrande om att höstbudgeten egentligen innehåller allt som behöver göras mot krisen. Men när Riksbanken inte bara tidigarelade den förväntade räntesänkningen, utan dessutom slog till med den största sänkningen någonsin, hela
1,75 procent, så måste Anders Borg & Co åtminstone låtsas att de inser situationens allvar.
Om Riksbankens räntesänkning kan man säga att sent skall syndarna vakna. Hade riksbankschefen Stefan Ingves och hans direktionskollegor inte varit så nyliberalt fundamentalistiska, så hade de sänkt räntan långt tidigare, istället för att höja den, vilket åtminstone hade minskat hastigheten i det fria fall som nu präglar svensk ekonomi. Men bättre sent än aldrig.
Detsamma kan man dessvärre inte säga om regeringens krispaket, som mest är på låtsas och i vart fall fullständigt otillräckligt, knappt mer än en piss i Mississippi.
Vad som krävs i krisen är en politik för att rädda jobb och för nya jobb. Men en sådan politik existerar inte i regeringens perspektiv.
Någon invänder att krispaketet trots allt innehåller ett Rot-avdrag. Men det är en sanning med modifikation. Det sk Rot-avdraget är i verkligheten en permanent utökning av skatteavdraget för hushållsnära tjänster, förbehållet villaägare och bostadsrättsinnehavare och utan begränsning i tid.
Det innebär för det första att avdraget överhuvudtaget inte gäller för nerslitna hyreslägenheter, där reparationsbehoven är som störst, och för det andra att det inte finns några motiv för villa- ägare och bostadsrättsinnehavare att omgående sätta igång med reparationer, ombyggnader och tillbyggnader, de kan lika väl vänta till nästa eller nästnästa år, då räntorna är lägre. Vilket gör att denna ”jobbskapande åtgärd” är ett stort slag i tomma luften.
Kritiken mot paketet har varit omfattande och den kommer från alla håll, inte bara från den politiska oppositionen, utan också från näringslivet och från regeringens expertis, som från ordföranden i regeringens finanspolitiska råd, Lars Calmfors, som i plötslig klarsyn konverterat till nykeynesianismen och som i denna sin nya ideologiska skepnad är förnuftig nog att kräva bland annat ökade statsbidrag till kommunerna.
Calmfors har givetvis rätt. I en industrikonjunktur i fritt fall är det absolut nödvändigt att förhindra att krisen sprider sig också till offentlig sektor, vilket bara kan göras genom ökade statsbidrag. I krisen är kommunala skattehöjningar överhuvudtaget inget alternativ, då sådana inte ökar den samlade köpkraften, utan bara överför köpkraft från en sektor till annan, vilket gör dem till ett jobbpolitiskt nollsummespel.
Alltnog. Det kommer illavarslande rapporter om situationen i offentlig sektor. Så här långt har offentliga arbetsgivare varslat om att 5000 anställda skall bort från skola, vård och omsorg och värre lär de bli till våren, då den ökade arbetslösheten slår igenom i minskade skatteintäkter.
Men regeringen gör absolut ingenting. Inte så mycket som en krona satsas på att behålla jobben i offentlig sektor, trots att såväl behoven som en krispolitik värd namnet motiverar fler offentliga jobb.
De som kritiserar krispaket efterlyser mer kraftfulla satsningar.
”Krispaketet känns dumsnålt”, säger LO:s nya chefsekonom Lena Westerlund, som vill se satsningar på runt 25 miljarder kronor. Lars Calmfors lägger sig på ungefär samma nivå. Får vår del anger vi inget tak för krissatsningarna. Vad som krävs är en kraftfull politik för jobb.
Det behövs ett rejält program för att bygga bort bostadsbristen, inklusive reparationer av miljonprogrammets lägenheter, det behövs expansiva satsningar för att ge offentlig sektor möjlighet att möta befintliga och växande välfärdsbehov och de behövs stimulans av köpkraften bland dem som har de allra sämst.
Detta får kosta vad det kosta vill. Vi ger tusan i den budgetfundamentalism som nyliberalerna gjort till allmänt accepterad norm. Åt fanders med utgiftstak och överskottsmål! Vi ser hellre budget-underskott än massarbetslöshet. Ja, vi hävdar att staten bör underfinansiera budgeten för att möta krisen och att det inte är minsta problem att underfinansiera, då staten alltför länge samlat i de beryktade ladorna.
Det är det som är stimulanspolitik, att tillföra resurser, inte att gneta inom förutbestämda ramar.
För övrigt anser vi att bilindustrin bör förstatligas.
