Sjuksköterskestrejken går nu in på den tredje veckan. Vårdförbundet trappar upp och dubblerar antalet strejkande till 7 200. Det är inget fel på kampviljan bland medlemmarna och det är inget fel på det folkliga stödet för strejken. Sjuksköterskorna har fortsatt ett massivt stöd i opinionen.
Ändå hopas orosmoln över sjuksköterskornas kamp. Efter tre veckors strejk är arbetsgivaren i Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, totalt kallsinnig. Förhandlingschefen Ingela Gardner Sundström, till vardags moderat kommunalråd, avvisar Vårdförbundets ytterst modesta krav som fullständigt orealistiska. Enligt Gardner Sundström finns inget löneutrymme utöver det usla medlarbud som SKL skrev under på.
Det besvärliga i situationen är att Gardner Sundström & Co har fog för sin kallhamrade position. Själva strejken drabbar inte arbetsgivaren, som tvärtom tjänar pengar på att inte uppfylla det demokratiska uppdrag som är ålagt kommuner och landsting. Det är patienter och vårdtagare som drabbas genom sämre vård, en följdverkan som de politiskt ansvariga skyller på Vårdförbundet, med tilltagande medhåll från media.
Detta ger strejkens karaktär. Alla strejker i den offentliga vårdsektorn är med nödvändighet politiska. En arbetsgivare som får sina pengar via skattmasen drabbas inte ekonomiskt av en strejk. Det är det politiska förtroendekapitalet som hotas och som måste hotas för att strejken skall bli framgångsrik.
Visst var det bra att Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund tog tillfället i akt att tala på 1 maj, när det enda riksdagsparti som stödjer strejken erbjöd henne möjlighet. Strejken måste politiseras.
Ändå är det just här som bristen är som störst. Det är gott och väl att Vårdförbundet organiserar strejkvakter utanför de arbetsplatser som berörs av strejken. Det är nödvändigt att diskutera med och informera de patienter som drabbas.
Men med 7.200 medlemmar i strejk har Vårdförbundet kapacitet att utföra ett betydligt större opinionsarbete. Om de strejkande sätts i arbete på gator och torg för att mobilisera stöd för strejken och för att sätta press på den politiske arbetsgivaren. Som måste anklagas för hyckleri. Var är alla pladdrande politiker när det gäller?
Men Vårdförbundets ledning skyr en sådan politisering. Vilket försvagar en strejk som med nödvändighet är politisk.
Det är väl bekant att Anna-Karin Eklund och Vårdförbundets ledning var beredda att skriva under på medlarnas usla slutbud, ett svek som stoppades av förbundets extrakongress och bakom den av en kompakt medlemsopinion. Men bara beredskapen att svika avslöjar en djup klyfta mellan medlemmarna och ledningen. Anna-Karin Eklund må tala vackert om medlemskravet på 5 000 kr mer i månaden, men Vårdförbundet strejkar inte för det kravet, utan för 1.700 kr mer i år och nästa år, ett krav som förbundets förhandlingschef Margareta Öberg på köpet ser som ouppnåeligt.
”1 700 kronor mer i månaden är ett rättmätigt krav”, säger Öberg till tidningen Dagens Medicin. ”Men vi kommer inte att få det. Den summan är en del av vårt yrkande och jag hade blivit missnöjd om arbetsgivaren hade sagt ja till det, i så fall hade vi ju satt yrkandet för lågt. Förhandlingar är ett tagande och ett givande.”
Om och när förhandlingar åter kommer igång, så är det alltså upplagt för ett svek av ett redan svekfullt krav.
Orosmolnen hopar sig. Men så länge strejken pågår och så länge medlemmarnas kampvilja är obruten, så finns det möjlighet att driva kampen till seger.
En första förutsättning är som sagt en mobilisering av de strejkande för att genom dem mobilisera en folkstorm mot de politiker som i korus och till leda pladdrar om att satsa på vården, men som i handling gör tvärtom. Bland annat genom att vägra betala rättmätiga löner till vårdpersonalen.
De politiskt ansvariga måste känna marken gunga under fötterna för att strejken skall segra.
Men det finns fler möjligheter att stärka strejkfronten. Vårdförbundet ingår i TCO, en centralorganisation med 16 olika fackförbund och nästan 1,2 miljoner medlemmar. Det borde ge styrka, särskilt som TCO:s ordföranderåd, som representerar samtliga medlemsförbund, uttalar sitt odelade stöd för Vårdförbundet och dess kamp för att ”höja lönerna för sina välutbildade, felavlönade yrkesgrupper”.
Om TCO menar allvar med detta stöd, så vore det minst sagt rimligt att organisationen också visar det i handling genom att ta ut strategiska nyckelgrupper i solidaritetsstrejk. I vart fall är det nödvändigt att TCO-medlemmar reser krav om solidaritetsstrejk, ty som centralorganisation saknar TCO inte möjlighet att sätta press på Sveriges Kommuner och Landsting.
Att ställa samma krav på LO är inte lika rimligt och framförallt tämligen meningslöst. Men nog vore det klädsamt om den LO-ledning som talar så varmt om kvinnolöner och kvinnopotter åtminstone uttalade sitt stöd för en kvinnodominerad yrkesgrupp som tar strid mot lönediskriminering. Sjuksköterskornas kamp är en kamp som i sin förlängning gynnar också de lika lönediskriminerade yrkesgrupperna i Kommunal.
Det är en skam att Lundby-Wedin & Co tiger när det gäller och att LO-tidningen sällar sig till dem som attackerar strejken. Facklig solidaritet bör inte begränsas av organisationsgränser. Varför också LO-medlemmar bör agera för fackligt stöd till sjuksköterskorna.
Strejken pågår och de strejkande har vår fulla solidaritet. De slåss inte bara för sig själva och sina egna löner, utan också för den offentliga vårdens framtid, för oss alla.
Allt stöd till de strejkande sjuksköterskorna
6 maj 2008
Proletären 19, 2008