Svensk politik framstår numera som något av uppochnedvända världen. När moderaterna utropar sig till ”det nya arbetarpartiet” så kontrar socialdemokrati genom att stolt framträda som ”det nya företagarpartiet”. Som i den jobbpolitik som partistyrelsen presenterade i veckan.

Att socialdemokratin går hand i hand med företagandet är i och för sig inget nytt. Klassamarbetet utgör grundbulten i det socialdemokratiska projektet, tidigt tydliggjort genom Gunnar Strängs klassiska ord: ”Det som är bra för Volvo är bra för Sverige”.

I globaliseringens tidevarv är det dock svårt att så reservationslöst förlita sig på de storföretag som flyttar jobben utomlands och som i allt högre utsträckning ägs av utländskt kapital, så därför måste den socialdemokratiska klockarkärleken byta fokus. Till de sk entreprenörerna, till småföretagarna, som är framtidshoppet i sossarnas postreformistiska projekt.

Det skall sägas att det program som presenterades på det sk jobbtoppmötet  i måndags bara utgör första delen av sossarnas nya jobbpolitik. Löntagarna skall få sin beskärda del vad det lider, inte minst i form av livslångt lärande.  

Men att småföretagarna prioriteras är ändå symptomatiskt. Det är de kreativa, modiga och ack så självuppoffrande entreprenörerna som bygger det socialdemokratiska framtidslandet.

I kortkort sammanfattning går programmet ut på att det skall vara lättare och tryggare att vara företagare. Det beryktade krånglet skall bort och småföretagarna skall förses med riskvilligt kapital, inte en utan åtminstone två gånger. Ingen driftig företagare skall straffas ut genom bara en konkurs.

Fokus är satt vid den högproduktiva tjänstesektorn, där de nya jobben skall komma och som sossarna vill se som Sveriges nya exportsuccé. Det skall satsas på design, musik och upplevelseindustri, men också på export av tjänster som kommer från välfärden.

Privata vårdbolag skall uppmuntras att dra fördel av den svenska sjukvårdens status och resurser genom att sälja vård på export. Varför nöja sig med att plundra en allt fattigare offentlig sektor när det finns köpkraftig efterfrågan utomlands?

Papporna bakom programmet är Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillio, för några år sedan föregiven vänsterkandidat till posten som SSU-ordförande, men numera tryggt inlemmad i den socialdemokratiska högerfållan, som alla andra karriärsugna SSU-are.

”Det råder en knivskarp motsättning i svensk jobbpolitik”, skriver Österberg och Astudillio när de presenterar sitt aktstycke på DN-debatt (12/5). ”Idén om att trygga och modiga människor välkomnar ekonomisk utveckling står mot idén att större klyftor genererar ekonomisk utveckling. ”

Märk väl att de trygga och modiga människorna utgörs av sossarnas nya hjältar, av entreprenörerna. Den knivskarpa motsättningen gäller inte huruvida vi skall förlita oss på företagandet i kampen för jobben, om dess saliggörande roll är sossar och högerallians rörande överens, utan huruvida entreprenörerna skall uppmuntras att verka i en högproduktiv, exportinriktad tjänstesektor, som sossarna vill, eller i en lågproduktiv, hushållsnära sektor, som högern förespråkar.

Ur arbetarsynpunkt är denna ”knivskarpa motsättning” fullständigt egal. För oavsett hur många nya jobb den ena eller andra vägen genererar, vilket man bara kan spekulera kring, så utgör ingen av dem en lösning på den jobbkris som den globaliserade kapitalismen bjuder arbetarklassen. Att lita till kapitalismen i kampen för jobben är att sätta bocken som trädgårdsmästare.  

I detta avseende är sossarnas nya jobbpolitik faktiskt ny. Tidigare kombinerades tilliten till kapitalismen med en aktiv arbetsmarknadspolitik, där inte minst offentlig sektor användes som en sysselsättningsregulator. Hade det inte varit för den offentliga sektorns expansion så hade massarbetslösheten slagit sina klor i Sverige långt tidigare än i början på 1990-talet.

Men offentlig sektor existerar inte i sossarnas ny jobbpolitik. Att det skulle vara möjligt att skapa nya jobb i offentlig sektor föresvävar inte ens Österberg, Astudillio & Co. Tvärtom inkluderar satsningen på de modiga entreprenörerna en fortsatt privatisering av offentlig verksamhet. Vilket enligt kapitalistisk logik ger färre jobb. När samma summa skattepengar skall ge privat vinst så strävar profitjägarna efter att minska antalet anställda. Fler jobb i privat tjänstesektor ger med råge färre jobb i offentlig sektor. Att kalla sådant jobbpolitik är rent humbug.

Vår uppfattning är förhoppningsvis välkänd. Den som förlitar sig på kapitalismen i kampen för jobben kan låta hoppet fara. Kapitalismen behöver och vill ha arbetslöshet. En jobbpolitik värd namnet, en arbetarlinje i kampen för jobben, måste därför vara antikapitalistisk, den kan inte förlita sig på kapitalismen, utan måste inrikta sig på att begränsa kapitalismens handlingsfrihet, som under den sk blandekonomins dagar.

Det går givetvis att skapa jobb inom tjänstesektorn. Skola, vårde och omsorg formligen skriker efter mer personal. Redan i statsfinansernas  överskott finns pengar så det räcker och blir över till både nyanställningar  och höjda löner, så det är bara att sätta igång. Men om denna enkla, självklara och omedelbart genomförbara jobbpolitik tiger både sossar och borgare som muren. För att offentlig sektor inte genererar kapitalistisk profit.

På längre sikt är sedan en generell arbetstidsförkortning nödvändig. Det är i sig en absurditet att arbetsdagen idag är lika lång som 1920, den enorma produktivitetsutveckling sedan dess borde med självklarhet ha kommit löntagarna till del genom en generell arbetstidsförkortning. Men absurditeten blir dubbel i en situation då kapitalismen bevisligen inte har behov av all tillgänglig arbetskraft, då arbetsköparna cyniskt ratar dem som av olika skäl inte uppfattas som fullgoda arbetare.

I en sådan situation måste arbetarklassen kämpa för en minskning av utbudet av arbetskraft, genom att kräva en delning av de jobb som finns. 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön ger arbete åt fler och ett bättre liv åt alla. På köpet befrämjas  produktiviteten i ekonomin och förslitningen i ett hetsigt arbetsliv minskar, vilket ger stora samhällsekonomiska vinster.

Det går inte att förlita sig på kapitalismen i kampen för jobben. Det är kampen mot kapitalismen som bjuder en lösning.

13 maj 2008
Proletären 20, 2008