lyckliga alliansstjärna för. Man vinner inte val genom att utmana hela idrottsrörelsen.
Förnyelse var som sagt ordet på stämman. Fredrik Reinfeldt lät meddela att de nynya moderaterna nu skall överge ytterligare ett antal hopplöst gammalmodiga positioner. Så skall arbetsrätten inte röras och värnskatten inte avskaffas. Tro på det, den som vill.
Att vara det nya arbetarpartiet är heller inte nog för Reinfeldt och de oförtrutna. Nu skall moderaterna också bli det nya välfärdspartiet och det nya miljöpartiet.
Reinfeldt försökte rentav framställa sig själv som välfärdskramare, något som inte bara fick åtskilliga gammelmoderater att sätta groggen i vrångstrupen, utan som också fick halvsovande sossar att hicka till. Vad med blockpolitiken om Reinfeldt suddar ut alla gränser till det som sossarna säger sig vara?
Naturligtvis är hela förnyelsetugget nonsens. Må vara att moderaterna inte längre vill vara det avantgardistiska oppositionsparti som Gösta Bohman skapade. De nya moderaterna vill regera. Men det är också den enda skillnaden.
Moderaterna är och förblir överklassens parti. De nya är bara att överklasspolitiken skall bäddas in och döpas om och genomföras i små steg på det att en väljarmajoritet skall lockas att tro att den är något annat än just överklasspolitik.
Skattepolitiken är ett typexempel. Under sitt första år har högerregeringen avskaffat förmögenhetsskatten och sänkt fastighetsskatten och inkomstskatten. Det handlar om skattesänkningar på sammanlagt 75 miljarder kronor, varav huvuddelen gått till dem med allra högst inkomster och ingenting till dem med lägst.
En ren överklasspolitik, naturligtvis. Men omdöpt till jobbpolitik.
På köpet har sedan överklassen begåvats med skattesubventionerat tjänstefolk genom pigavdraget och sänkta arbetsgivaravgifter för tjänsteföretag.
Att i det läget avskaffa också värnskatten vore att dra slöjan av den omdöpta överklasspolitiken. Vilket bara omdömeslösa stureplansslynglar och övervintrade bunkermoderater kan förespråka.
Men Reinfeldt tar tacksamt emot de omdömeslösas opposition. För genom den kan han framställa en djupt klassorättvis skattepolitik som raka motsatsen till vad den är. I sitt avslutningstal hade Reinfeldt rentav fräckheten att påstå att han vill göra Sverige till ett skatteparadis för dem som tjänar minst, för dem som han och hans regering inte begåvat med så mycket som en krona i skattesänkning. Men väl sänkta ersättningar och ökade pålagor.
Om detta inte är skam på torra land, så är Reinfeldt helt skamlös.
Lika skamlöst fräck är välfärdskramaren Reinfeldt. Det går an att prata vackert om välfärden och om offentlig sektor, vilket Reinfeldt numera gör, åtminstone mellan hyllningarna till det privata initiativet och den saliggörande konkurrensen. Men vackra ord ersätter inte de 75 miljarder skattekronor som Reinfeldt och hans regering rövat från offentlig sektor för att ge till dem som redan har så det räcker och blir över.
Idag slår detta röveri inte igenom i omedelbara nedskärningar i det offentliga. Men var tar välfärdskramaren Reinfeldt vägen när konjunkturen vänder? Kommer han då att återinföra förmögenhetsskatten för att rädda den välfärd han påstår sig värna? Naturligtvis inte. Då återuppstår slaktaren Reinfeldt. Med argumentet att det är nödvändigt att spara i en offentlig sektor som han själv rövat på 75 årliga skattemiljarder. Och säkert med tipset att den som vill kan köpa sin välfärd på den privata marknaden. Numera har den som har råd bekant begåvats med valfrihet. Fy fan!
Såväl de nya som de nynya moderaterna är en bluff. Varvid det mest förbluffande är att allt från liberala till socialdemokratiska media tar Fredrik Reinfeldt på allvar. Istället för att avslöja honom som den förklädde överklasspolitiker han är.
Fredrik Reinfeldt är en humbug. Liksom de nya och de nynya moderaterna.
Ledaren 30 oktober
Proletären nr 44, 2007
