Utrikesminister Carl Bildt finns på plats i Annapolis, Maryland, när vännen George W Bush inbjuder till fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina. Men inte det parti som vann det palestinska valet för snart två år sedan och som därmed utgör det palestinska folkets legitima representant. Hamas är portförbjudet i Annapolis.
Detta faktum säger det mesta om denna sk fredskonferens. Syftet är inte att uppnå en uppgörelse mellan två likvärdiga parter. Utan att förmå en palestinsk samarbetsman, Mahmud Abbas, att inleda förhandlingar på villkor dikterade av USA och Israel. Utan något som helst mandat från det folk hans sägs representera.
Carl Bildt är försiktigt optimistisk inför förhandlingarna. Eller i vart fall reserverat optimistisk. Vilket lär vara hans utskrivna uppgift. Med bara
ett drygt år kvar som president vill vännen Bush bli ihågkommen för något mer än krig och ockupation, särskilt när det går så bedrövligt illa för USA i både Irak och Afghanistan. Varvid någon form av avtal mellan Israel och Palestina är den tilltänkta äreräddning, om så bara ett avtal om fortsatta förhandlingar om ett avtal.
För denna äreräddning är Bildt tillsatt som PR-man. Vilket ger hans reserverade optimism. Som PR-man kan Bildt inte säga det uppenbara, att förhandlingarna i Annapolis inte är några förhandlingar och att de därför inte syftar till att lösa eller ens mildra konflikten. Därför talar han istället om att det viktiga är att åter få igång ”processen”. Om mötet i Annapolis leder till att Ehud Olmert och Mahmud Abbas möts igen så är Bildt nöjd. För då kan vännen Bush peka på något som åtminstone kan betecknas som ett fredsinitiativ.
Det sägs att förhandlingarna i Annapolis syftar till att bana väg för den tvåstatslösning alla parter numera bekänner sig till, i ord även USA och Israel. Det är ett monumentalt hyckleri med tanke på att det palestinska folkets legitima representant inte är inbjuden och därmed inte finns på plats vid förhandlingsbordet.
Orsaken är alls inte att Hamas motsäger sig en tvåstatslösning. Hamas förordar tvärtom en palestinsk stat inom de gränser som gällde före det israeliska ockupationskriget 1967, en hållning som är förankrad i ett antal FN-resolutioner. Så länge Israel ockuperar det territorium som erövrades 1967, så vägrar Hamas att erkänna Israel. Vilket är både legitimt och rimligt. Att erkänna ockupationsmakten Israel är att godkänna ockupationen.
Det är inte Hamas som står i vägen för en tvåstatslösning. Liksom inte heller det palestinska folk som Hamas representerar.
Många palestinier drömmer fortsatt om ett fritt och demokratiskt Palestina i hela det område som utgjorde Palestina innan staten Israels bildande 1948, med lika rätt för alla dess invånare. Men i det bottenlösa lidande som ockupationen utgör, så råder det enighet om tvåstatslösningen som det palestinska folkets enda skydd mot nationell förintelse.
Hamas står inte i vägen för en tvåstatslösning. Men väl för en total kapitulation för USA:s och Israels krav. Vilket är orsaken till att Hamas inte finns med i Annapolis.
Israel säger sig vara för en tvåstatslösning. Men det är en läpparnas bekännelse, ty den palestinska stat som Ehud Olmert och hans regering ser framför sig är ingen självständig stat, utan ett bantustanområde, kontrollerat av Israel och existerande bara på Israels nåder. Kring detta har Israel, och därbakom USA, inte minsta avsikt att förhandla.
Det israeliska bosättningarna på ockuperad mark skall inte utrymmas, den illegala apartheidmuren skall inte rivas och inte heller flerparten av de otaliga vägspärrar och taggtrådsstängsel som gör det palestinska liver outhärdligt, östra Jerusalem skall förbli israeliskt och de palestinska flyktingarna skall fortsatt förvägras sin FN-stadgade rätt att återvända, det senare på det att Israel skall förbli en judisk stat, en slags preventiv etnisk rensning.
Ingen verklig folkrepresentation kan förhandla på sådana villkor och så utgör heller inte Mahmud Abbas förhandlingsdelegation en folkrepresentation.
När detta skrivs vet vi ännu inget om resultatet av mötet i Annapolis. Målet är som sagt att ärorädda George W Bush genom att ”få igång processen”, något som Mahmud Abbas möjligtvis kan bistå med. I utbyte mot fortsatt dollarstöd till sin alltmer isolerade regim i några få städer på Västbanken.
Men om Abbas säljer ut det palestinska folkets legitima rättigheter, så lär detta sk fredsmöte förvandlas till raka motsatsen till vad det utger sig för att vara. Ty då utgör mötet och dess tilltänkta ”process” en krigsförklaring mot det palestinska folket och faktiskt mot hela den arabiska nationen och mot den muslimska världen, med oförutsägbara konsekvenser.
Ett minimikrav för en fredlig lösning av konflikten mellan Israel och Palestina är att Israel oförbehållsamt drar sig tillbaka från det territorium som ockuperades 1967 och att Israel lika oförbehållsamt accepterar FN:s resolutioner kring konflikten, inklusive resolutionen om palestiniernas rätt att återvända. Och att Israel därutöver garanterar ett fritt Palestinas integritet och möjlighet att leva som fri och sammanhållen stat. Det är Israel som måste utsättas för press.
De som blundar för detta enkla och självklara må tala bäst de gitter om fred och försoning, ty genom att blunda utgör de i handling konfliktens bakblåsare. En fredlig lösning är inte möjligt utan rättvisa för palestinierna.
27 november 2007
Proletären 48, 2007
