LO-ledningens strutsmentalitet vad gäller EU och lönedumpningen är närmast häpnadsväckande.
Innan EU-domstolen sade sitt om Vaxholm framställde LO:s avtalssekreterare Erland Olausson sig själv som den borne barrikadkämpen. Olausson hotade rentav med att LO kan tänkas ompröva stödet till EU-medlemskapet, om domen går den svenska arbetsmarknadsmodellen emot.
Så föll domen och med den bilan över den svenska modellen. Varpå Olausson och hans chef gör allt för att tona ner kritiken mot EU. Tanken på att ompröva stödet till EU-medlemskapet finns inte längre, om den nu någonsin funnits annat än som pladder. Istället anmodar Olausson och Wanja Lundby-Wedin den tröstlösa återvändsgränd som LO glade-ligen trampat i ända sedan Sverige blev medlem 1995. Vi skall påverka det EU som LO inte lyckats påverka det minsta lilla. Genom att välja fler sossar till EU-parlamentet. Och genom att rätt av säga ja till Lissabonfördraget. Punkt slut.
LO-ordföranden vill rentav lägga Vaxholmsfrågan åt sidan, särskilt på lokal nivå. Lokala fackliga företrädare skall inte bry sig om frågor de inte har med att göra och som de inte kan påverka, utan konsekvenserna av Vaxholm skall överlämnas till centrala förhandlingar och till LO-ledningens kohandel med arbetsmarknadsminister Littorin.
”Ordföranden har tröttnat på tugget”, som det heter i LO-tidningen (13/3).
Det hela är som sagt häpnadsväckande i sin strutsmentalitet. Särskilt som EU-domstolen bara går vidare i sin arbetarfientliga lagstiftning, nu senast genom domen i det så kallade Rüffertmålet, som med direkt hänvisning till Vaxholms slår fast att det strider mot EU-rätten att tvinga utländska företag att följa lokala kollektivavtal, denna gång med Tyskland som utgångspunkt. EU-rätten erkänner bara lagstiftade minimilöner. För att lokala kollektivavtal inkräktar på den fria rörlighet som tillkommer EU:s kapitalister, bortom allt vad arbetarrätt heter.
Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson rycker genast ut för att tona ner betydelsen av denna dom, åtminstone för svensk del. Eftersom Tyskland har en annan arbetsmarknadsordning än Sverige, så berör inte Rüffertdomen oss, påstår Olausson.
Hur blind får en svensk fackföreningsledare vara? Man behöver inte vara jurist för att se ett mönster i EU-domstolens göranden och låtanden, som konsekvent går ut på att försvaga de arbetandes ställning på den inre marknaden. Man behöver inte heller vara EU-expert för att veta att domstolen därvid handlar i linje med gällande EU-fördrag.
EU är grundlagsfäst högerpolitik, har kapitalets oinskränkta frihet som grundbult och enda rättesnöre. Det tar lite tid. Men EU:s hela historia är historien om hur marknadsliberalismen attackerar de rättigheter som Europas arbetare tillkämpat sig. Just detta är det grundläggande syftet med EU. Att stärka kapitalet på de arbetandes bekostnad. På det att Europas kapitalister skall kunna stärka sin ställning på världsmarknaden.
Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson tycks dessbättre alltmer isolerade i sin borg. Inom inte minst Byggnads växer kraven på någon form av handling med anledning av Vaxholmsdomen, också relativt högt upp i organisationen. Av förståeliga skäl. Lundby-Wedin må vara ”trött på tugget”, men för byggnadsarbetarna, liksom för en rad andra yrkesgrupper, handlar det om en pågående och högst närvarande lönedumpning, en verklighet som ingen facklig företrädare med självaktning kan blunda för.
För vår del menar vi att det bara finns en långsiktig handlingslinje: Att arbeta för att Sverige lämnar EU och med Sverige alla andra EU-länder. Vi tror inte de minsta på möjligheterna att reformera EU till något radikalt annorlunda. EU är och förblir en förening av Europas kapitalister. En förening av Europas arbetare måste söka sig andra former än det djupt odemokratiska EU, måste växa ur en gemensam klasskamp och arbetarsolidaritet.
Men vi är inte maximalister. Vi är för varje handling som konfronterar EU-makten och som bidrar till att stärka opinionen mot EU i Sverige; vi är för att Sveriges regering och riksdag helt sonika ber EU-domstolen att fara och flyga – här i Sverige bestämmer vi själva över vad som gäller på arbetsmarknaden; vi är för krav på regeringen Reinfeldt om att kräva ett undantag för Vaxholm i Lissabonfördraget, om inte annat för att ett sådant krav avslöjar hela det svenska EU-etablissemangets närmast slaviska följsamhet till EU; och framförallt är vi för en folkomröstning om Lissabonfördraget, som vi för vår del mer än gärna förvandlar till en folkomröstning om EU-medlemskapet som sådant.
Det är utomordentligt typiskt, att just de som anbefaller demokratisk delaktighet i valet till EU låtsasparlament, som inte är något parlament annat än till namnet, absolut inte vill se någon demokratisk delaktighet vad gäller godkännandet av EU:s nya grundlag. I valet till parlamentet skall vi absolut rösta, just för att det inte spelar någon roll hur vi röstar. Men Lissabonfördraget skall godkännas av ”dem som vet bäst”. För att de absolut inte får bli ett nej, som i EMU-omröstningen.
Alltnog. Vaxholmsdomen är något av ett vägskäl, särskilt sedan den nu kompletterats med domen i Rüffertmålet. Svensk arbetarrörelse måste sägas stopp och belägg, annars placerar vi oss själva på det sluttande plan där Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson redan sprattlar omkring, hjälplöst förlorade. En unisont krav på en folkomröstning om Lissabonfördraget är ett första och helt nödvändigt steg.
8 april 2008
Proletären 15, 2008
