Ledaren: Protestera mot högern!

Publicerad 11 september 2007 kl 00.00

Högerregeringens stundande ettårsjubileum
ackompanjeras av ett bullrande avhopp, tyngre och mer dramatiskt än de
pinsamma skandalavgångar som drabbade Reinfeldt veckorna efter
regeringsbildningen.

Mikael Odenbergs avhopp som försvarsminister antyder att det finns
en djup spricka mellan honom och radarparet Reinfeldt-Borg kring
försvars- och säkerhetspolitiken. Vilket det kanske finns. Odenberg
tillhör visserligen det inre gänget i de nya moderaterna, men med
rumpan väl placerad i försvarsministerstolen och med ÖB och diverse
representanter för försvarsindustrin rännande på departementet stup i
kvarten, så
rann masken av honom. Varvid den nye moderaten i ett huj återuppstod som traditionell höger.

Givetvis
bejakar inte det militärindustriella komplexet ytterligare
nedskärningar i försvarsanslagen, särskilt inte när de drabbar
materialanskaffningen – här handlar det om hotade profiter – så visst
finns det en motsättning. Men den handlar knappast om att Reinfeldt och
Borg och högeralliansen i stort hyser några försvarsovänliga
uppfattningar, om det nya imperialistiska insatsförsvaret är hela det
politiska etablissemanget tvärtom rörande överens, utan om olika
prioriteringar i den situation som är.

Högerregeringen har
fått mycket gjort under sitt första år, inte minst tack vare den goda
konjunkturen, som bäddat in en rå och cynisk klasspolitik i ökad
sysselsättning och goda statsfinanser. De goda tiderna har gjort det
möjligt för högerregeringen att dölja politikens långsiktiga innehåll
för stora grupper, om inte för arbetslösa och långtidssjukskrivna, så
för arbetare i jobb. De flesta anar säkert konsekvenserna, men när
politiken inte leder till tydliga försämringar i nuet, så uteblir den
kollektiva reaktionen.

Det är allvarligt och illavarslande,
för det som inte är uppenbart idag kommer att bli så mycket tydligare i
morgon. När notan inte längre betalas av konjunkturen, så är det
arbetarklassen som får stå för fiolerna. I form av sämre villkor och
social nedrustning.

Här är inte platsen att gå igenom
detaljerna i det som högerregeringen hittills åstadkommit. En lista
över det viktigaste återfinns på annan plats i denna tidning.

Men
sammanfattningsvis skall sägas att politiken representerar en skärpning
av den omfördelningspolitik som präglat Sverige i gott och väl 20 år,
från de fattiga till de rika.

Glöm
jobbavdragets nådegåva! Finansminister Borg må tala lent om vikten av
att sänka skatten för   låg- och medelinkomsttagare, men det är bara
pladder. Huvuddelen av regeringens skattesänkningar tillkommer de rika
i form av avskaffad förmögenhetsskatt, sänkt fastighetsskatt, sänkta
arbetsgivaravgifter och  skattesubventionerat tjänstefolk, en politik
som på sikt inkluderar ett avskaffande av värnskatten.

Som
alla vet finansieras detta miljardregn över de redan välbeställda genom
försämringar för arbetslösa och sjuka och  genom bland annat höjningar
av a-kasseavgiften, trafikförsäkringspremien och diverse indirekta
skatter, som tobaksskatten.

Men slutnotan skrivs ut först
när konjunkturen vänder och då i form av en social nedrustning som lär
lämna till och med 1990-talets välfärdsslakt på efterkälken.

Högerregeringens
första år präglas också av en skärpning av privatiseringspolitiken, med
forcerad utförsäljning av statliga företag och avskaffade stopplagar.
Allt gemensamt är till salu i det Sverige som högern vill göra till de
rikas paradis.

Den fulla cynismen i högerns politik framgår
ur den sk jobbpolitiken. Det skall löna sig att arbeta! gapar
högeralliansens representanter i korus. Vilket naturligtvis är rätt, om
stridsropet hade riktats mot snåla arbetsköpare och mot den
skattekverulerande överklassen. Men det gör det som bekant inte.
Istället riktas det mot arbetslösa och sjuka, som skall få det ännu
sämre på det att till och med de mest lågavlönade skall nöja sig med
sin knappa lott. Att regeringen dessutom försöker köpa sig de
arbetandes acceptans för denna politik genom jobbavdragets nådegåva gör
inte cynismen mindre, snarare tvärtom.

Högerregeringen har
som sagt fått mycket gjort under sitt första år, men ännu återstår
mycket innan det forcerade systemskiftet är slutfört. Varvid
opinionsläget är ett bekymmer. Må vara att de kollektiva
arbetarprotesterna är ytterst få och svaga, men opinionssiffrorna visar
ändå att regeringen misslyckats i försöket att muta de breda
folklagren. Solidariteten och jämlikhetsidealet lever ännu och rider
spärr mot regeringens spekulation i egoism.

I
detta bottnar motsättningen mellan Odenberg och det såta paret
Reinfeldt-Borg. Moderaterna vill överleva valet 2010 som regeringsparti
för att under nästa mandatperiod slutföra det man bara hinner påbörja
under den innevarande. Därav det försiktiga tassandet  i
arbetsmarknadspolitiken och därav löftet om en höjning av jobbavdraget.
Försöket att köpa sig acceptans i arbetarleden har ännu inte nått vägs
ände.

I våras var Anders Borg inne på att
finansiera ett utökat jobbavdrag genom ytterligare försämringar av
sjukförsäkringen. Men vis av erfarenheten skrinlade han den planen,
åtminstone för tillfället (han lär återkomma). För att istället klampa
in på Mikael Odenbergs domäner, där det finns gott om pengar att hämta.
Motsättningen handlar alltså inte om försvarspolitiken, utan om
strategin för att överleva som regeringsparti.

För vår del är
vi övertygade om att solidariteten och jämlikhetsidealet även denna
gång rider spärr mot högerns spekulation i egoism. Högerregeringen lär
få svårt att överleva valet 2010. Men det är dessvärre en klen tröst,
för högerns politik utgör som sagt i allt väsenligt bara en skärpning
av den nyliberala politik den förra regeringen drev. På köpet säger all
erfarenhet att socialdemokraterna bevarar alla högerns försämringar, om
och när den återkommer till regeringsmakten. Ett regeringsskifte 2010
ger ingen ny politik, bara ett något långsammare tempo i det pågående
systemskiftet.

Givets måste högern kastas ut
ur Rosenbad 2010. Men för att kasta ut också högerpolitiken, så krävs
att solidariteten och jämlikhetsidealet manifesteras i folklig
handling, i proteser mot högerpolitiken och i krav på en politik som
värnar rättvisa och arbetarrätt. Valsedeln duger inte på egen hand. En
verklig politisk förändring kräver också och framförallt en bred
utomparlamentarisk rörelse.

Det är lätt att
säga tulipanaros. Den breda utomparlamentariska rörelsen lyser
dessvärre med sin frånvaro. För närvarande. Men det förekommer
protester, som nu på tisdag, då vänsterkoalitionen septemberalliansen
kallar till demonstration i samband med riksdagens öppnande. Det är
utmärkt, alldeles oavsett att en del av koalitionen uppenbart hyser
illusioner om socialdemokratins vandel. Varje allvarligt menad protest
mot högerregeringen måste välkomnas.

Men
skall högerpolitiken vändas i vänsterpolitik så krävs mer, så krävs ett
folkligt uppror mot en politik som sätter arbetare och vanligt folk på
undantag.

Att uppmana till ett sådant
uppror kan verka illusoriskt. Men vi sticker ändå ut hakan. För att det
inte finns någon annan möjlighet. Och i förvissningen om att som det är
förblir det ej.

11 september 2007

Proletären 37, 2007

Dela artikeln

Proletären behöver ditt stöd!

Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.

Så här kan du stödja oss:
PrenumereraGe bort prenumerationGe ett bidrag