Moderaten Ingela Gardner Sundström framstår alltmer som något av en svensk Margret Thatcher. Som förhandlingschef för Sveriges Kommuner och Landsting är Gardner Sundström fullständigt kall-sinnig till sjuksköterskornas lönekrav och därmed till den vård som Sveriges Kommuner och Landsting bär huvudansvar för.
Enligt Gardner Sundström är sjuksköterskornas lönekrav orimliga och strejken obegriplig och oansvarig, rentav samhällsfarlig.
Det hela är smått fantastiskt. Om sjuksköterskorna strejkar utgör de en fara för samhället, så viktigt är deras jobb. Men när de jobbar är de inte värda en lön i nivå med deras utbildning. I jobbet skall de osjälviskt offra sig för samhället och patienterna, som några slags barmhärtiga samariter.
Gardner Sundström bollar med procentsiffror för att försöka ge sken av att sjuksköterskorna haft en alldeles utomordentlig löneutveckling. Det är falsk matematik, vilket sjuksköterskorna vet av bitter erfarenhet. Men framförallt är det falsk matematik för att procentbollandet inte tar hänsyn till att sjuksköterskorna, liksom all vårdpersonal, är lönediskriminerade. För att det handlar om kvinnodominerade yrkesgrupper i offentlig sektor.
Vårdlönerna måste upp. Varvid de är bra att sjuksköterskorna nu tar till strejkvapnet för att driva igenom sina lönekrav. Det viktiga är inte jämförelsen med andra yrkesgrupper i vården, även om utbildning och ansvar givetvis måste märkas på lönekontot, utan att höjda sjuksköterskelöner höjer den allmänna lönenivån i vården. Vilket skapar utrymme också för undersköterskor och andra lika lönediskriminerade grupper.
Så här långt har strejken ett stort stöd i opinionen, vilket är ett dilemma för Gardner Sundström och hennes politikerkolleger. Varvid taktiken uppenbart är att nöta ut strejken och stödet för den genom att göra sjuksköterskorna ansvariga för inställda operationer och längre väntetider. Det är ännu ett falskt trick.
Vårdpersonalen bär upp vården. Men det är inte vårdperso-nalen som har det demokratiska uppdraget att garantera medborgarna en god vård. Det uppdraget har Sveriges Kommuner och Landsting och däröver hela kopplet av pladdrande politiker, som talar så hjärtevarmt om vården i valtider, då det gäller att fjäska för väljarna, men som är totalt kallsinniga så snart deras pladder skall omsättas i praktisk handling. Som i rimliga villkor för personalen.
Om detta skall det inte råda minsta tvivel. I den mån sjuksköterskestrejken drabbar allmänheten, så skall ansvaret för detta helt och hållet läggas på dem som har det demokratiska uppdraget att förse allmänheten med vård. Bollen ligger hos Sveriges Kommuner och Landsting. Acceptera sjuksköterskornas krav, eller ge dem åtminstone att acceptabelt bud, och strejken tar slut. Det är arbetsgivarens omedgörliga hållning som tvingat sjuksköterskorna att ta till strejkvapnet och det är därmed arbetsgivarens omedgörliga hållning som är samhällsfarlig.
I detta sammanhang är det nödvändigt att lyfta blicken. För även om Sveriges Kommuner och Landsting utgör sjuksköterskornas omedelbara motpart, så bär också regering och riksdag ett ansvar för diskrimineringen av de vårdanställda.
Socialminister Göran Hägglund säger på politikervis att han inte blandar sig i avtalsförhandlingar, de är en sak för parterna att lösa. Så har Hägglund tvått sina händer i förhållande till sjuksköterskornas krav och med honom hela regeringen. Vad spelar det då för roll att Fredrik Reinfeldt talar så hjärtinnerligt väl om alla de sjuksköterskor han mött på sin eriksgata genom Sverige. Hans ord är inte värda mer än vattnet Göran Hägglund tvår sina händer i.
Men regeringen är inte så helt utan ansvar som den försöker ge sken av. För samtidigt som Anders Borg redovisar ett överskott om 100 miljarder kronor i statens finanser, så har regeringen beslutat att frysa statsbidragen till kommunerna. Vilket redan nästa år betyder att statsbidragens faktiska värde minskar med 6,5 miljarder kronor.
Göran Hägglund skall givetvis inte blanda sig i avtalsförhandlingarna. Men han och regeringen borde leva upp till de unisona vallöftena om en bättre vård. Genom att förse vården med tillräckliga resurser, inklusive riktade resurser till höjda löner. Pengarna finns. Men ändå stryper regeringen statsbidragen till kommuner och landsting.
Det är inte mer resurser som behövs, påstår Hägglund. Utan mer privat konkurrens. Det är ett monumentalt bedrägeri som regeringen måste ställas till ansvar för.
Nu skall en särskild nämnd, anförd av landshövding Mats Svegfors – moderat så klart – avgöra huruvida sjuksköterskestrejken är samhällsfarlig. Hela utgångspunkten är uppochnedvända världen. Det är politikerna i Sveriges Kommuner och Landsting, och bakom dem regeringen, som utgör en fara för samhället, inte sjuksköterskorna.
Vi manar till odelad solidaritet med sjuksköterskornas kamp. De problem som strejken orsakar beror på att politikerna inte lever upp till sitt uppdrag och sina förpliktelser. Ilskan skall riktas mot dem.
22 april 2008
Proletären 17, 2008
