På 1930-talet blev union-busting, arbetsgivarnas och statens samarbete för att med alla medel knäcka fackföreningarna, ett begrepp i de fria marknadskrafternas USA. Med rena gangstermetoder och med antifackliga lagar och domstolars aktiva medverkan krymptes de starka fackföreningarnas makt. Fortfarande praktiseras metoderna i ett USA där organisationsgraden ligger på 5-6 procent och fackföreningarnas inflytande reducerats till nästan noll.
I Västeuropa valde kapitalismen istället klassamarbetets väg i sin strävan att tygla den radikala arbetarrörelsen. De skandinaviska län-
derna blev sinnebilden för en genom lag och avtal reglerad arbetarrätt. Lex Britannia gav till och med de svenska facken rätten att tvinga företag från andra länder att ingå svenska kollektivavtal.
Inte ens de fria marknadskrafternas EU skulle kunna rubba detta tillstånd: ”…vi får respekt för att avtal ska gälla från första dagen, även för utländska entreprenörer med tillfällig arbetskraft i Sverige”.
Så skrev Löntagare för Europa, inför folkomröstningen om EU i SAF-tidningen 15 april 1994. En av organisationens grundare var Erland Olausson, LO:s nuvarande avtalssekreterare. Att de fackliga organisationerna gick i god för EU-medlemskapet var en av grundförutsättningarna för ja-segern.
Fjorton år senare har EU:s domstol vänt upp och ner på den lagstadgade svenska arbetsrätten. Lex Britannia är inte värd bläcket den en gång skrevs med.
Genom EU-domstolens dom i Vaxholmsmålet är det inte tillåtet att genom avtal försöka tvinga utländska företag att gå med på bättre villkor eller på villkor som inte nämns i EU:s utstationeringsdirektiv. Med stöd av denna EU-lag kan facken som mest kräva att företag tecknar avtal på lägsta nivå i avtalen. Alltså en lagstadgad lönedumpning.
I Danmark har de fria marknadskrafterna vunnit ännu mer terräng. På nyhetsplats berättar Proletären om fallet Jerzy, en polsk målare som genom det starka danska målarfacket fick ut 86.000 kronor från hans lönedumpande polska arbetsköpare. Men före-tagets gorillor transporterade omgående hem Jerzy till Polen. Väl där tvingades han genom domstolsbeslut betala tillbaka sin rättmätiga danska lön. I Polen är danska avtal inte värda bläcket det skrevs med.
Någon hjälp från EU-rätten mot arbetsköparnas gangstermetoder får varken Jerzy eller Målarnas fackförening i Köpenhamn. Tvärtom har EU-rätten genom Vaxholmsdomen slagit fast att arbetarnas rätt att strejka eller blockera en arbetsplats inte får avgöras genom lagar och avtal i Sverige.
I Danmark som Sverige hotas den kollektivavtalade skandinaviska modellen genom union-busting à la EU. Fackföreningarna tycks förlamade. Eller snarare förblindade av årtionden av socialdemokratiskt klassamarbete.
”Vi bör överväga inrättandet av en europeisk arbetsdomstol eller en särskild avdelning för arbetsmarknadsfrågor. EG-domstolen har bristande kompetens i arbetsmarknadsfrågor”, sade LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin på ett seminarium om Vaxholmsdomen 22-23 januari.
Inte ens i dessa yttersta tider för svensk arbetsrätt begriper LO att den marknadsliberala EU-staten, ytterst genom EU-domstolens domslut, är arbetsköparnas sätt att knäcka arbetarklassens kollektiva organisering.
Tanken på den självständiga arbetarkampen måste än mer aktivt propageras på svenska arbetsplatser.
5 februari 2008
Proletären 6, 2008
